Fundering...

Hur kommer det sig att folk tar sig friheten att hoppa på folk, och komma med personangrepp, på sådana som skriver om sina åsikter på nätet? Kan det bero på att de känner sig så anonyma och säkra och därför tycker att det är ok? Hur sorgligt feg kan man då vara?

Hur kommer det sig att mina åsikter, angående ev. ombildning, kan väcka så starka känslor i dessa anonyma? Vad spelar det för roll vad jag tycker och tänker? Det är ju knappast speciellt revolutionerande?

Hur kommer det sig att dessa anonyma människor verkar ha svårt för läsförståelsen? Hmm... En läsförståelsekurs kanske ligger i tiden? (Läs och begrunda de kommentarer som en av dessa anonyma ansett sig nödgad att göra mig uppmärksammad på. Om inget annat så inser man hur fattigas dessa människors liv verkar vara.)

Fundering numero uno! Kan man, som de där som tjänar storkovan på sina bloggar, kanske få lite betalt för mödan? Vore ju inte helt fel om man fick lite dinero också? Gissar att det är kört. Jag pratar ju aldrig om mode, smink och sådant skräp som företag tjänar pengar på. Kanske borde man sätta sig in i detta... Undrar hur man gör? Läste att Blondinbella gick och handlade för över 10 000 kr i veckan. Undrar om hon gjorde det innan hennes blogg blev ett AB och hon fick miljoner för reklamen hon gör? Borde kanske mejla henne och fråga efter lite tips. Hon verkar ha huvudet på skaft. Hon får också skit för sin blogg, men hon verkar ta det med ro. =c)

Ombildningen igen

Egentligen är det idiotiskt att ta den diskussionen som blev på kommentarsidan, efter förra inlägget. Det är ju inte er köplust jag opponerar mig emot. Vill du köpa så köp! Det finns massor av lägenheter till salu. Tidningarna är fulla av dem.

Jag anser att vi behöver allmännyttan! Jag vill inte att våra fastigheter säljs ut.

Det förvånar mig, att diskussionen hamnade på kostnanden för alla som vill äga sitt boende, när det jag är emot är försäljningen och utarmandet av allmännyttan? Vad hände? Missade ni poängen?

Ombildning - nej tack

Varför är det någon som snor mina lappar mot bostadrätter? Jäkla sätt tycker jag. Pratat med några av mina grannar och de håller med mig, angående ombildningen, men andra har inte ens hunnit se lapparna innan de försvann. Imorgon skall jag skriva nya lappar och sätta upp i portarna. Denna gång skall jag uttryckligen skriva att lapparna inte får tas ned. Håller tummarna för att de faktiskt bryr sig.
Skall också gå in mer detaljerat på varför jag anser att bostadrätter inte är en så himla bra idé i alla lägen. Läste förresten att det försvunnit 75% av alla hyresrätter i Stockholm. De har alla blivit bostadrätter istället. Hur skall ungdomarna ha råd att flytta hemifrån om de måste köpa sina lägenheter? Det blir väl som i USA där föräldrarna måste börja spara för skolan direkt när barnet är fött. Jag har oerhört svårt att förstå varför politikerna är så himla heta på att sälja ut den allmännytta, som vi alla betalt för genom skatterna? Nu blir det då så att några lyckliga människor, kan utnyttja det vi alla betalt för och får köpa sina lägenheter, om de nu har råd, men tillslut finns det inget annat och hur ska vi fattiga människor då göra?

Hyresrätter blir bostadrätter

Jävlar vad förbannad jag blir. Jag vill inte köpa min hyreslägenhet, men nu har mina grannar skapat en bostadrättsförening och fått löfte om värdering av fastigheten. Hur gör man för att hindra detta? Skulle ett blått lakan, hängande från balkongen, kunna ge röst åt min protest? Jag vet att det finns flera i fastigheten som inte heller vill köpa sin lägenhet, men vi måste ju ändå höja våra röster.

Skall nu ta mig i kragen och skriva lappar och sätta upp i portarna för att se om det blir någon respons.

Angående bloggen

Jag vill härmed klargöra varför jag skriver denna blogg. En gång i tiden var det några som undrade vad fan jag höll på med egentligen. Tydligen kände de att de förlorade kontakten med mig, eftersom jag bara jobbar kvällar. Har iofs aldrig insett att det jag gör har så himla stor betydelse, men kände att jag nog kunde ställa upp med en blogg. Visade sig efter att ha bloggat ett tag att det var ett utmärkt sätt att få utlopp för en massa tankar och tjafs. Därför har jag bara fortsatt.

Upptäckte också att jag hållit tyst om mycket, som nu bara vräker ur mig. Det är ju något nytt för mig att berätta i princip allt som händer.

Jag vill dock framföra, att skälet till att jag bloggar här, endast är för att hålla gamla/nya vänner och bekanta uppdaterade. Denna blogg är inte till för att ni skall känna er tvugna att finna en lösning på mina problem eller ens hjälpa till med dem. Enligt uppgift vill kvinnor helst bara prata om saker och ting, och inte att någon annan skall lösa allt. Det är något jag till fullo håller med om. Det är trevligt att höra ett medhållande "ojdå, vad synd", då och då, men jag begär inte att någon annan skall känna sig extra ledsen för min skull. Jag vill inte ha det på mitt samvete.

Så, kära vänner, vänligen ta hand om er själva!!!

Drömma...

...kan man ju alltid göra. Denna man har jag drömt om sedan ca 2000 och det blir aldrig tråkigt. =c) Klicka på bilden så får du bilden som skrivbordsbild.

Att gå in i väggen?

Hur gör man? Förutom att jag har ont och är allmänt skitarg på det mesta, undrar jag över om jag kanske har gjort det. Alla pratar ju om dessa väggar. Kanske jag är drabbad? Inget verkar funka längre. Jobbet har blivit så jävla sugit att jag måste tvinga mig själv, varje dag, för att komma iväg dit. När jag väl sedan landat på plats, blir jag redigt förbannad innan jag ens hunnit logga in. Antingen är det någon stackars kollega som gjort ohjälpligt bort sig, eller också är det företagssystemet som är så jävla taskigt uppbyggt att man bara kan bli vansinnig. Hur kan man bygga upp ett företag, där kundernas välbefinnande är lika med ointressant? Och hur kan man bygga upp ett företagsklimat där arbetstagarnas välbefinnande inte ens finns på kartan? Jag orkar fan inte längre...
Enligt uppgift måste jag ingå i teamet och sälja, sälja, sälja och sälja. Om jag inte säljer så kan det bli tal om ...öh... uppsägning? Nej, jag är fast anställd. Man kan inte bara säga upp mig hur som helst. Jag sköter mig och är på plats. Om jag sedan inte säljer är det inte ett vettigt skäl för att bli av med mig. Vet dock att det är många av mina arbetskamrater som inte har denna insyn och de mår dåligt. Det är sorgligt.
Numera kan man heller inte jobba över och tjäna extra pengar på det. Det som du sitter över blir samlat i en tidsbank och sedan får du ta ut denna tid i samrådan med din TL. Där rök alltså mina extrapengar. Skitsamma. Det är småsummmor det rör sig om, men det finns knappast ett indikament att stanna kvar och hjälpa till längre. Kl. 21 slänger man bara på luren och stänger ner skiten. Sedan får jag iofs vänta en bra stund innan det går någon buss, men det är det fan värt.

Jag bara måste hitta ett nytt jobb!

2 till 6 månader blev en och en halv

Intressant nog fick jag idag en kallelse till Smärtkliniken den 15/4. Jag blev alldeles konfys. Nu har jag X-antal blad som skall fyllas i där jag skall beskriva vilken smärtupplevelse jag har på en skala från 1 till 100. Oj, jag blev alldeles trött. ;c)

Problem med kroppen

Min läkare på Skytteholms Vårdcentral skickade iväg en bunt remisser för ett bra tag sedan. Idag fick jag svar från Smärtkliniken att de tagit emot remissen och att väntetiden kunde bli mellan 2 och 6 månader, men de hade även skrivit att det kunde ta längre tid än så. Ingen vet alltså när i h-vete jag skall få komma dit. Vad som hände med remissen till Ortopediska kirurgen, Odenplan, vet vi dock inte ett skit om. Remissen som gick iväg till retinamottagningen på S:t Eriks Ögonsjukhus fick jag också svar på. De skrev att det var fint att de fått en remiss, men att min kallelse skulle dröja till i juni. Ringde till dem och frågade varför de skulle vänta så länge, med tanke på att jag egentligen skulle ha blivit kallad redan i oktober förra året? Efter ett evigt bläddrande och konsulterande i papper, fick jag dock en tid om... WOW! ...endast en månad.
Jag har jävligt ont och inte fan blir det något gjort. Jag blir less. *suck*

Täppt kran

Har varit hemma från jobbet mellan onsdag och söndag. Trodde jag var hemma för att jag var lat, men dagen efter så visade det sig att det hela utvecklat sig till en redig förkylning. Det var ett evigt snorande och nysande. Känns lite surt när man hade tänkt att vara hemma och sega. Det var väl beroende på att man är en kvinna som är evigt uppe i varv och när man då slappnar av tar bacillerna chansen.
Nu är jag dock tillbaka på jobbet och jag har blivit tvingad att flytta. För ögonblicket är det dock lugnt. Bara jag här som vanligt. Jobbar inte särskilt hårt. Skönt.

Jobbsökande och skit i att gå till jobbet

Den rubriken säger allt om hur det ser ut här just nu. Satte mig ned och sökte två jobb idag. Det tog sammanlagt 4 timmar. Det var ett jäkla ifyllanden av en massa webformulär, med exakt samma info i båda, men ingen chans att bara föra över. Småpluttande som tog evigheter. Jag är så otroligt dålig på sånt.

Igår hade jag en "livlig" diskussion, med den som nu säger sig vara min TL. Handlade förstås om var jag skall sitta någonstans. Slutade med att jag uttryckligen sa att hon fick flytta mig med en pirra om hon ville att jag skulle sitta någon annanstan i lokalen. Kanske inte var den mest smarta diskussion jag fört med någon de senaste dagarna, men kvinnan retade fullkomligt gallfeber på mig. Evigt tjatande om "att så är det bara". Min önskan var att få en mer konstruktiv insyn i varför det nu bara skulle vara så, men den gav ingenting. Personligen är jag mest upprörd över att jag, pga olika omständighetet, inte kan föra en intelligent diskussion längre. Kan bara inte hitta orden eller argumenten och jag hatar det! Jag kommer ihåg när jag för några år sedan ifrågasatte människor som återföll till personliga påhopp i en diskussion, istället för att komma med vettiga argument. Numera känner jag att det är precis på den nivån jag rör mig. I min hjärna finns alla argument, men IRL hittar jag bara skällsorden. Det är bara kört för mig. Fan ta mitt liv och min situation, som numera gör det omöjligt att hålla ett argument igång med vettiga inlägg istället för att bli så förbannad att jag nästan börjar storböla... Jag hittar inte orden! Börjar känna mig som ett affischbarn för alzheimer och touretts.

Gick iväg till pendeltåget idag. Var redan då jätteledsen. När jag kommer fram till tåget, och har väntat i 5 minuter, visar det sig att tåget är inställt. Vad gör då jag? Jo, jag går hem igen och ringer mig sjuk. Hur smart är det på en skala? Jag har alltså hamnat i den situation jag brukar hamna i efter 2-3 år på ett jobb... Jag bara skiter i att gå, vilket kommer att göra mig jävligt fattig igen. *suck*

DET SUGER!!!

Varför?

Nu har jag varit anställd av MP i flera dagar. Jag har fortfarande ingen info angående ev. ändringar i vem jag rapporterar till och hur jag når de ansvariga på företaget. Möjligen menar de att infon om att jag nu fått ännu en ny Teamleader skall vara tillräcklig. Personligen känner jag dock att jag vill ha tillgång till deras avtal och deras olika idéer om hur saker och ting skall göras. Enligt mina kollegor har de fått muntlig info vid möten, men vi som inte är på mötena av olika anledningar, har fortfarande inte fått den.
Den nya TL:aren har också berättat att jag måste flytta ihop med mitt team och alltså måste packa ihop mitt pick och pack. Detta blir den 7 gången som jag blivit beordrad samma sak. Av dessa 7 gånger har jag lika många gånger berättat varför jag inte kan sitta i klump med de andra, men inte en enda gång har det tagits hänsyn till detta. Denna gång lär inte bli någon ändring, men fan ta dem... Om de vill att jag skall flytta får de handgripligen flytta mig med en pirra. Jag bara vägrar! De vill att vi skall sitta i teamklump av den enkla anledning att vi skall bli en enhet. För mig som aldrig träffar mina teammedlemmar är det löjligt. De jobbar inte när jag jobbar. Det sägs också att det skall vara enkelt för oss att fråga våra kollegor om vi behöver hjälp. Ledsen, men det finns ingen i teamet som vet mer om jobbet än vad jag gör. Jag är en av dem som jobbat längst. De som skulle kunna veta mer, är inte intresserade av att hjälpa till och är heller aldrig på plats när man behöver dem. Alltså är det ointressant att sitta där de sitter.
Största skälet till att jag inte vill sitta i klump är att jag inte hör vad kunderna säger i telefonen. Det har varit samma problem sedan jag började på UPC. Kollegorna pratar och skriker över hela rummet och jag hör inget. Det funkar inte ens med ett dubbelt headset. Värst är det när någon blir förbannad och börjar skrika på en kund. Inte fasen vill jag att min kund skall höra det i bakgrunden. Därför har jag satt mig längst bort i hörnet. Det händer ju också att jag själv höjer min stämma av olika anledningar. Jag vill inte att mina kollegor skall bli störda av mig. DÄRFÖR SITTER JAG BORTA I HÖRNET!!! Varför skall det vara så jävla svårt att fatta?

Sista kvällen

Sista kvällen som anställd på Com Hem. Imorgon är jag anställd av Multipartner, men som tur är behöver jag inte tänka på det förrän på måndag.

Idioter i Hagaparken

Gick i parken idag. Hittade två vuxna kvinnor, med meföljande yngel, som mitt i skogen tänt en grill på en nedfallen gren. Frågar dem då om de är medvetna om att eldning är förbjuden i parker (speciellt vår nationalstadspark) och speciellt inne i skogen? Svaret blir ju att det skall väl gå bra, eftersom de använder en medtagen grill. Men snälla rara... du har ju ställt den på en död trädgren? Vad tror du att de har för konsekvenser? Vi har ju tagit med oss vatten, vittnar två enlitersflaskor om. Dagens vuxna har ingen som helst koll på konsekvenserna av sitt handlande och dessutom har de yngel med sig. Vem vet vad de hittar på som gör att föräldrarna får lov att släppa grillen med blicken? Kommer de sedan att vänta tills grillen svalnat innan de lämnar den i sopkorgen, eller kommer den också att brinna upp?
Varje dag häpnar jag över människors dumhet!

PS. Angående att sopa ned folks fötter från tunnelbane/pendeltåg/buss-säten gör jag det varje gång jag ser det. Någon jävla måtta på idiotin får det väl ändå vara? DS.

Idioter på tåg

När jag gick på tåget mot jobbet idag, satt det en kille och tog upp en hel sådan där tresitssoffa. Han hade dessutom sina fötter på soffan mitt emot. Motvalls som jag är så går jag rakt fram, knuffar ned hans fötter från sätet och sätter mig närmast fönstret. Killen ignorerar det hela och forstätter att blippa på sin mobil med skrevande ben. Efter ett par minuter lägger han sitt knä mot mitt. Det blir skaver lite och jag knuffar tillslut undan hans knä. Han fräser då till och undrar vad jag håller på med. Min kommentar är att jag vill att han slutar tafsar på mig. Han blir skitförbannad och börjar tjafsa om att han minsann inte tafsar, varpå jag säger att jag inte vill att hans kropp nuddar min. Han drar då åt sig sina ben och sedan sitter vi de fem minuter som är kvar till T-centralen. Jag har under hela den här incidenten självklart musik i öronen. Jag hör inte detaljerna utan bara anar mig till vad han faktiskt säger, förutom när han fräser högt. När han nu går av tåget säger han något som jag inte hör. Antagligen var det något riktigt fult, med tanke på de andra passagerarnas miner. Inom mig tänker jag bara att jag är så glad att jag slipper höra honom. Jävla idiot!

Vansinne och going postal

När jag var ute med djuret på min vanliga promenad idag, tänkte jag på att jag har full förståelse för de där som blir vansinniga och tar fram hagelgeväret. Just nu känns termen "going postal" som ett helt logiskt alternativ i det allmänna vansinnet. Att det då aldrig kan ta slut, att det då aldrig kan ordna sig, att det då alltid skall göra ont, att det då alltid skall vara jag som pekar på självklarheter, att det då alltid ska vara så jäääääääääääävla tröttsamt att leva.

Min läkare ringde mig idag. Han frågade om jag var vegeterian. "Nej för fan!" blev då självklart svaret. Enligt doktorn har jag blodbrist och det var därför han frågade. Han sa dock inte vad, eller ens om, jag behöver göra något åt det.
Nästa sak han sa var att jag har ett förhöjt värde av vita blodplättar. Tydligen tecken på att jag har någon inflammation i kroppen. Oj, vad förvånad jag blev då... Jag äter ju för helvete inflammationshämmande tabletter!!!
Sedan fick jag veta resultatet från röntgen av mina fötter. Tydligen har jag början till hälsporre, alldeles för platta fotvalv i framfoten (vad det nu betyder) och ett snett/böjt ben i foten(?). Vad gör vi då åt detta? Skickar mig till fotkirurgen för ytterligare undersökning och eventuell operation. Jag fattar ingenting. Vad fasen har då dessa problem med att göra att jag har ont i fötterna? Det läkaren beskriver är inte i närheten av den smärta jag faktiskt har. Jag har inte ont i framfoten eller i hälen. Jag har ont i fotleden, men inte vet jag om det är där det böjda benet skulle vara. Teorin om muskelinflammation verkar mycket bättre, men det enda de vill göra åt det är att ge mig mer piller. Frågade också läkaren vad han tänkte göra åt resten av smärtan jag har i kroppen och efter en hel del dividerande erkände han tillslut att han inte visste och nog får lov att skicka mig till smärtkliniken för undersökning.

Den som lever får se...

Det kan alltid bli värre

Igår fick jag veta att min arbetsgivare bestämt sig för att avveckla sin kundtjänst och lägga ut det på ett callcenter istället. Detta innebär att alla som varit anställda blir överflyttade till en ny arbetsgivare och arbetsplats. Detta skall ske den 1/3 och sista dagen för mig att meddela min nuvarande arbetsgivare, om jag vill följa med eller bli uppsagd pga arbetsbrist, är nästa fredag. Vi fick alltså 6 arbetsdagar på oss att bestämma hur vi skall göra. Inte schysst!

Apropå fästingsjukdomar och läkare

Pratade precis med min läkare. Han sa att de symptom jag hade verkligen inte stämde in på eventuell fästingsmitta. Det är alltså ingen idé att ta något blodprov för sådana.
Jag återgår alltså till väntan på bättre tider...

Värk och vanmakt

Vad gör man när man har ont hela tiden? Inte bara i fötterna utan i hela kroppen. Det känns som om man går omkring med konstant träningsvärk i alla muskler. Tycker ju att alla de där pillerna jag äter borde hjälpa, men de hjälper inte ens mot det man tar dem för. *suck* Jag är jävligt trött och vill bara gå och lägga mig. Det är rent ut sagt som förgjort. Senaste veckorna har varit så fruktansvärt jobbiga att jag allvarligt funderat på hur jag skall ha råd att sjukskriva mig i några veckor. Vilken läkare kan tänka sig att skriva ett intyg? Jag känner ingen. Problemet är väl att även om man har ett läkarintyg är det ändå inte säkert att man faktiskt får sina pengar.
Gick ut och sökte på mina fotbesvär på nätet och fick upp skräckexemplet Fibromyalgi, men det vägrar jag att acceptera, eftersom det inte finns någon bot... Pratade ändå med min läkare som gjorde några tryckpunktstester, men det verkade inte ge något. Han beordrade en del provtagning, men jag glömde förstås be honom ta med test för fästingsjukdomar, så jag måste ringa honom och be honom få dem gjorda också. Det är jobbigt att vara dålig... Du måste sparka på läkarna för att de ska testar allt. Annars blir det inget resultat.

Nej, jag är inte deprimerad. Bara väldigt trött. Jag äter fortfarande Voltaren och nu också Alvedon. Stora doser och det känns som man är drogad nästan jämt. Tyvärr gör det ändå ont. Undrar om min läkare kommer att komma fram till något?

Engelsk romantik rekommenderas

Jag såg North & South här i veckan. Fantastiskt romantiskt. Richard Armitage är bland det läckraste som finns om man vill se en man som tittar under lugg och ser svårmodig ut. =c) Miniserien rekommenderas varmt. Den är i samma stil som de Jane Austenserier ni säkerligen redan sett, men hjältinnan är ännu mer frispråkig och hjälten är sårbar. Richards roll jämställs med Colin Firths Darcy, men enligt min uppfattning är de mer ett kompliment till varandra. Om inte annat är de båda attraktiva och svårmodiga. ;cP


För någon helg sedan såg jag också Sparkhouse. Passion, bråk, oförstående föräldrar och kärlek. En mordern nytolkning av den gamla klassiska Wuthering Heights. Fantastiskt bra och full av allt man kan önska sig när det gäller engelsk passionerad romantik.