lördag, november 25, 2017

En enda lång väntan

De senaste veckorna har jag levt i en enda lång väntan på besked. Besked om ifall jag skall vara kvar på SKOPAN och/eller besked om ifall jag får 100% sjukersättning. Det visar sig iaf att chefen för SKOPAN inte bett om förläning för mig av Arbetsförmedlingen, innan han åkte på en två veckor lång semester. Han kommer inte tillbaka förrän min tid tagit slut den 3/12. Självklart kommer det att ordna sig på något sätt, men nog vore det trevligt om folk faktiskt tänkte på hur stressande det är för en arbetslös och sjuk person, att aldrig få klara besked. När jag ringde och pratade med AF visar det sig också att jag kan stanna ända till i februari, om de vill ha mig. Hade också varit bra att veta, innan jag började oroa mig för vad som skall hända. Man blir jäkligt trött på sånt här.
Dessutom har det börjat dra in gråa moln på SKOPAN. Dessa gråa moln består av den totala oviljan i att vilja förbättra hur saker och ting hanteras. I detta fall gäller det väldigt dyra böcker, som ligger och skräpar på en hylla. Vi har inte det klientelet, som är villiga att betala upp till tusen kronor för en sällsynt bok. Mitt förslag, var redan i mars, att vi istället skulle lägga upp dem på t.ex. Bokbörsen (bokborsen.se). Där lägger antikhandlare upp böcker till försäljning, men efter att ha försökt få min arbetsledare att ta tag i detta de senaste månaderna, har jag givit upp. Hen vill helt enkelt inte göra en extra ansträngning och sitter glatt på sin stol och prismärker. Hen har tid att kolla vilket pris som vi kan ta ut för böckerna, men mer än så blir det inte. Det är många förslag jag kommit med, för att förbättra och förenkla, men de har alla i princip ignorerats eller rubricerats som för jobbiga. Detta gäller inte bara vad min arbetsledare tycker, utan även ledningen. Just nu känner jag inget som helst intresse för att göra någon nytta där och jag sitter för det mesta av tiden och gör bara det mest minimala.

Mer positivt; Jag har köpt mig en ny soffa. Den är RÖD! En MIO-soffa, som heter Boston. Den säljs inte längre, men på SKOPAN stod ett underbart exemplar och den blev min för endast 1 200 kr. Min gamla soffa, som jag köpte förra året, sålde jag för samma pris, som jag köpte den för, vilket gjorde att jag fick en ny, snyggare soffa, med vinst.
Mamma köpte mig ett ljusträd, som nu står och lyser upp mörkret på min lilla tomt. Det går inte att smyga obemärkt förbi därute längre.
Vovvarna mår bra, men jag och Ymer hade ett mer argt samtal igår kväll om hur mycket man måste skälla och morra på hundar man skall gå förbi. Enligt Ymer får man låta som ett rabiat monster, men enligt mig kan man föra samtalet i vanlig samtalston. Tillslut fick jag lov att välta omkull honom för att försöka tvinga honom att lyssna, vilket självklart inte föll väl ut. Då lyfte jag upp honom i selen och gick förbi den andra hunden för att en bit därifrån sätta ned honom igen. Problemet med Ymer är att han verkar ha vax i öronen och han kan bara inte sluta låta. Jo, han är en larmhund, men hur mycket måste man fortsätta att larma när matte redan sagt att det räcker? Ibland blir jag så frustrerad på honom. *suck* Jag vet inte vad det är jag gör fel just nu, men jag kan tänka mig att mitt allmänna mående spelar in en hel del. Jag är så himla trött och har ont överallt. Då är det svårt att handskas med en galen dvärghund på ett vettigt sätt.