måndag, juli 15, 2019

Allt och lite till

En av valparna i denna kull, som föddes den 15 juni, ska flytta hem till oss. Jag är så nervös och lycklig, att jag knappt vet vart jag skall ta vägen. Det blir en tik denna gång, då hela kullen endast består av tikar. Helst ville jag ha en kille, men inga röda killar finns att få tag på. Det skall bli intressant att se hur killarna kommer att ta detta. Förhoppningsvis kommer den tjej, som flyttar hem till oss, att ha dem under sin tass ganska direkt.

Fram till hämtningen försöker jag få till det med en hundbur till bilen. Pappsen har lovat att mäta upp hur stor plats vi kan använda i bak. Eftersom bilen inte har något riktigt bagageutrymme, måste baksätet fällas ned. Helst skulle jag vilja ha en sittplats kvar, vilket gör att jag verkligen måste mäta upp hur stor buren kan vara. Bilen står fortfarande kvar i pappas garage, eftersom jag ännu inte fått någon parkeringsplats, vilket gör att jag inte kan mäta den själv. Tyvärr har pappa lite svårt att komma ihåg vad jag sagt, vilket gör att jag nu endast vet hur stort det är i bak, när alla sätena är nedfällda och inte när det bara är två. *suck* Nu verkar det som att den bur jag valt, finns att få tag på i flera butiker, så jag kanske inte behöver vänta i veckor på att få hem den. Vill dock gärna hinna vänja killarna att åka i den, innan lilltjejen kommer, vilket antagligen blir i slutet av augusti.

fredag, maj 24, 2019

Sorg, total skräck och lättnad

Den här bilden visar min mamma.


De senaste två dygnen har varit en riktig berg och dalbana. Det började med mammas begravning i onsdags. Jag frågade om jag fick ta med mig hundarna till kyrkan, men fick nej pga allergier, som vanligt. Fick lov att be min granne om hjälp och hon ställde upp. Begravningen var underbart trevlig och det var roligt att se mina närmaste släktingar, för första gången på över 10 år. Ceremonin var vacker och firade mammas liv. Den var ljus och varm, samtidigt som det självklart var sorgligt. Sedan skulle det bli begravningsmiddag, men på vägen dit, kollade jag min telefon och såg att grannen hade ringt. När jag ringde tillbaka fick jag veta att Ymer hade försvunnit!


Pappa skjutsade mig hem, så jag kunde söka efter vovven och förväntade sig att jag skulle hitta honom ganska snabbt, så jag kunde komma till middagen lite senare. Så enkelt var det inte. Ymer fanns ingenstans i området. Grannen berättade att hon jagat honom runt i över två timmar, innan hon ringde mig. Hon ringde endast när hon inte längre kunde se eller höra honom. Han hade nämligen sprungit precis utom räckhåll hela tiden, och hon hade föst honom runt framför sig. Detta pågick tills hon inte längre kunde se eller höra honom. Då hämtade hon tydligen bilen och började leta efter honom via bilvägarna. Letade också via cykel och sedan ringde hon mig. Jag gick runt vårt område, ropade och visslade. Inget hördes eller syntes från Ymer och tillslut insåg jag att han inte fanns i området längre. Antingen hade han blivit överkörd eller så hade någon tagit hand om honom. Då polisanmäldes hans försvinnande. Det tog en och en halv timme att komma fram för att göra detta.
Nu var klockan 17.00 och vi funderade på hur vi skulle fortsätta. Jag skickade ut grannen, med bilen igen, för att se om hon kunde se honom någonstans. Skrev ut lappar med bild och telefonnummer, som jag sedan satte upp på alla våra busshållplatser. Jag lade också ut efterlysningen på Facebook på min privata vägg, föreningens, Bosses hundhjälp och Missing dogs Stockholm. Smsade alla våra hundkompisar i området och skickade iväg de som kom förbi för att leta. Klockan halv åtta ringde de från polisen och berättade att en hund som de trodde kunde vara min hade hittats i Kista. De gav mig telefonnumret till den som ringt in om detta och jag ringde upp henne, med förhoppningen att hon fortfarande hade min hund. Tyvärr hade hon redan lämnat över honom till en polispatrull några timmar innan jag fick redan på att hon hade honom. Då satte jag mig i telefonkö igen till polisen, för att höra vart de tagit honom. Det tog som vanligt evigheter och tillslut sa en av de hundägare, som hjälpte till att leta, att vi åker ned till Sollentunas polisstation och frågar om de visste, så det gjorde vi. Jag satt fortfarande i telefonkö när vi kom fram, och det visade sig att de hade stängt klockan 16.00. Jävla banktider på en polisstation!? Som tur var såg chauffören att det kom en polisbil bakom oss och stoppade den. Precis då kom jag fram på telefonen, så medan min kompis försökte få svar från de i polisbilen, försökte jag få svar från telefonisten. Denna var inte säker på att hon kunde får fram informationen och poliserna sa att han definitivt blivit körd till Solna polisstation. Jag lade på telefonen och vi åkte iväg till Solna, där polisstationen stängt klockan 20.00 och vi var där 15 minuter försent. Det fanns en porttelefon att ringa på, och jag blev satt i en ny telefonkö.
Efter att ha blivit bortkopplad två gånger och bråkat med olika telefonister, fick jag äntligen prata med ett befäl, som skulle försöka se vad han kunde hitta. Efter några minuter kom det plötsligt ut tre poliser, från stationen och de sade: "Vi tappade honom." Vi trodde de skojade med oss men så var det inte. De hade verkligen tappat honom, när de skulle ta honom ur bilen i Solna!

När vi äntligen förstod att de menade allvar, lyckades vi få fram att de tappat Ymer och han vägrade komma på inkallning, vilket att gjorde att de började jaga honom runt. Enigt uppgift hade de jagat honom i fyra timmar och sedan givit upp. De hade jagat honom runt polishuset, ut på Ankdammsgatan och ned på Skytteholmsfältet. De hade minsann slösat hela passet på att jaga runt efter min hund. De hade minsann till och med få ta fram en cykel för att kunde förfölja honom, eftersom han var så himla snabb. Ni kan tänka er ångesten och ilskan jag kände. Jag frågade varför de inte ringt till mig, men de sa att jag inte polisanmält att min hund var borta. Det visar sig alltså, att de hade tagit upp honom vid tretiden i Kista och tappat honom en halvtimme senare. Vår polisanmälan kom ju inte in förrän vid fem, då vi fått sitta i telefonkö i över en och halv timme. De kunde inte heller besvära sig med att ringa och kolla igen, när de givit upp på att jaga Ymer. Jag var så jävla arg att jag fick lov att gå därifrån. Annars hade jag nog gjort något, som hade kunnat sluta i fängelsestraff. Min chaufför lyckades få ur dem var de sist sett honom och vi började leta.

Jag gick runt Skytteholmsfältet, Huvudstafältet och gick sedan Ankdammsgatan upp. Hela tiden visslade jag och ropade. Mina snälla hundägarvänner gjorde en sväng genom nedre delen av Råsunda och kollade vid Solna Centrum och Maxrestaurangen som ligger där. Ingen Ymer. Klockan elva fick vännerna dock lov att åka hem till sina egna hundar och blev avbytta av en annan underbar hundägare. Denna gjorde samma runda som vi gjort och jag gick ut och kollade om det hänt något på Facebook. När vi möttes upp igen fick jag ett samtal från en person som sett efterlysningen och sade sig ha sett honom i ett skogsområde vid Rudviken. Vi gick de trehundra meterna från polisstationen och började söka där. Vägen dit går via en vältrafikerad väg och över Solnavägen. Det var också helt åt andra hållet från vart poliserna sagt att de sett honom senast. Vi hittade inte vovven och vi gjorde ett kort besök på Industrivägen, men han var inte där. Inte som vi kunde se eller höra i alla fall. Nu hade klockan blivit ett och vi kom fram till att jag behövde åka hem och sova någon timme och fortsätta och leta nästa dag.

När jag precis somnat ringde polisen och berättade att vovve hade blivit sedd på Industrivägen och jag debatterade med mig själv om ifall jag skulle ta bussen in igen eller inte. Insåg dock att jag behövde ett par timmar sömn.

Nästa morgon, klockan halv sex, åkte jag tillbaka. Letade, ropade och visslade mig igenom industriområdet. Efter ett tag ringde bästa kompisen från Farsta och sa att hon var på väg in för att hjälpa mig. Jag fortsatte leta, fråga människor och fundera på var han kunde vara någonstans. När jag kommit ned till Solnavägen igen, ringde telefonen och en kvinna sa att hon ringde från gamla Karolinska och att hon sett Ymer på busstorget. Rusade ditåt och min kompis hann ifatt och körde mig sista biten. När vi väl kom fram, hade han hunnit försvinna. Vi letade och jag visslade och ropade. Ingen hade sett honom, men så ringde samma kvinna igen och sa att hon såg honom springa längst Karolinska vägen, mot Solnavägen. Hon och hennes kollegor försökte få honom att springa åt ett säkrare håll, men lyckades inte med det. Jag och min kompis rusade iväg efter honom, men vi såg honom inte ännu. Tillslut hann vi i fatt och lättnaden var obeskrivbar, men vi var inte ur faran ännu, då han fortfarande var på väg mot Solnavägen. Efter en vissling och rop, så vände han sig om och såg att det var jag. Jag tvärnitade och pratade med honom, som man gör när man möter någon man älskar och han började skälla ut mig. Det var en lång monolog om allt jag gjort fel och han sprang bara runt mig precis utom räckhåll. Jag plockade upp en skål med lite vom och en flaska vatten. Visste ju att han antagligen både var hungrig och törstig. Satte mig på huk och kladdade in fingrarna med lite vom och höll fram emot honom. Han kände doften och efter en stund smög han nära nog för att kunna slicka vom från mina fingrar. Efter ett evigt flörtande och smygande försökte jag nå honom och det resulterade i att han sprang ut på Karolinska vägen, men som tur var hade folk uppmärksammat vad jag höll på med och fått trafiken att sakta ned. Jag fick lov att börja om igen och nu tog jag fram mitt hemliga vapen. Hans soffkudde lades ned framför mig och jag satte mig på marken, fortfarande med lite vom och hällde upp vatten i skålen. Pratade med honom om hur mycket jag älskade honom och att jag inte alls var arg och han började närma sig igen. Drack ur skålen och då jag inte gjorde minsta rörelse för att ta honom såg jag hur han började slappna av. Jag klappade lite på kudden och sa att han kunde ju lägga sig på den, vilket han gjorde och då strök jag honom lätt över kinden utan att han försökte gå. Istället började han krypa närmare och jag fick klappa honom på huvudet, så som han älskar att jag gör. Nu kunde jag även låta handen stryka över hans kropp och då smög han tätt intill mig. Äntligen hade jag honom hos mig igen.

Denna bild är tagen direkt efter att jag lyckats sätta selen på honom, och denna selfie skickade jag dirket ut till alla som väntade och undrade.

Sedan vi kommit hem har det mest sovits i soffan och vi har gått väldigt korta promenader, då han verkar ha stukat foten och är mör efter dygnet av skräck. Idag gick vi lite längre och nu ligger han i soffan igen. Allt är åter som det ska vara.

måndag, maj 13, 2019

Christina Maria 1944 01 12 - 2019 05 13

Idag, på eftermiddagen, dog min mor, efter en längre tids sjukdom. Jag var där i några timmar och när jag gick därifrån, bad jag henne om ursäkt för att jag och hundarna väsnats, kysste henne på kinden och önskade henne god sömn och gick till bussen. När jag satt på bussen hem, en halvtimme senare, ringde pappa och berättade att hon precis dött.

tisdag, maj 07, 2019

Väntan

Nu är det bara väntan kvar. Mamma ligger och sover och är inte kontaktbar. Hon är så fullproppad med smärtstillande så hon är hög på det. Jag är bara glad att hon inte har ont. Vi sitter i väntrummet och pratar. Hundarna ligger nedanför bordet och väntar de också.

onsdag, maj 01, 2019

Döden, smärtan och annat

Mamma är döende och har fruktansvärda smärtor. Jag har varit där varje dag förra veckan och denna vecka blir det lika, förutom idag. Eftersom det är första maj, gav mamma mig ledigt för att jag skulle kunna gå och demonstrera, vilket ingen av oss någonsin gjort. Jag gissar att hon insåg att jag behövde ledigt. Hennes smärtor lindras bara korta stunder, om hon faktiskt tar sina tabletter. Vet inte varför hon är så rädd för denna smärtlindring? Får i princip tvinga i henne pillerna. Igår fick jag lov att ringa sjuksköterskan för att hon skulle komma och ge mamma en injektion. Den höll bara i en timme och de kunde inte ge henne mer, då hon redan fått så mycket. Mamma vill absolut inte kissa i blöjan, vilket gör att hon måste göra en farlig färd, från soffan till toaletten, flera gånger om dagen. Eftersom hon är så darrig, försökte sjuksköterskan få mamma och pappa att använda liften, som de fått. Tyvärr vill inte mamma använda den och pappa vet inte hur han skall få det att fungera, då det är höga trösklar in på toaletten. En vanlig lägenhet har ju inte direkt några handikappanpassade toaletter.
Det är oerhört tröttande och psykiskt tärande, att vara hos mamma hela dagarna. Speciellt när jag inte ens vet vilken tid pappa kommer hem och avlöser. Det är också jobbigt då Loke skäller, varje gång det händer något, och envisas med att gå och lägga sig i soffan, när vi inte är där. Han fick ligga i soffan, hur mycket han ville, de första två åren. Sedan fick mamma för sig att han inte får vara där längre, och jagar bort honom. Detta sker flera gånger om dagen, och jag blir så jävla trött på att hon inte bara slutar. Loke har lärt sig en sak, och utövat den lärdomen i två år, och nu vill han inte lära om. Jag fattar inte att hon inte kan sluta tjafsa med honom. Det är ytterligare en sak, som gör att det är jobbigt att vara där.

Att jag själv är sjuk och pensionär, verkar helt ha glömts bort, och jag har lagt valpköpet på hyllan. Det känns inte ok, men vad skall man göra?

Min nya granne, har upplyst mig om att hon störs av mina vindspel. För att göra det, så knackade hon på dörren häromdagen, och jag frågade henne direkt om varför hon inte respekterade skylten där det står "använd ringklockan". Hon tyckte att det väl inte spelade någon roll, så jag fick upplysa henne om skälet till, att det faktiskt spelade en stor roll. Jag flyttade vindspelen, till ett hörn, där de i princip ALDRIG kommer att kunna göra sitt jobb. Jag blir bara så jäkla arg, men just nu orkar jag inte göra något åt det.
Jag har fortfarande inte fått tillbaka min mobil, som jag skickade på reparation. Det har bara gått tre månader, så här långt.
Jag köpte saker via Ellos.se och inget passade, utan var alldeles för stora. Nu måste jag skicka tillbaka och kanske göra ett byte, men för ögonblicket orkar jag inte ens försöka.

fredag, april 05, 2019

Vad gör man inte för att förströ sig?

Jag går ut och beställer mig en ny telefon. Det blir en HTC U12+ Flame Red. Ni undrar säkert varför, när jag tidigare bestämt mig för att köra vidare på min gamla fina HTC 10. Problemet med den är, att den nu varit på reparation i två månader, och jag är inte säker på att verkstaden faktiskt vet vad de håller på med. Deras kundtjänst är iaf inte särskilt förtroendeingivande. *suck* Om telefonen kommer tillbaka, och fortfarande är trasig, kan jag antingen köpa mig en ny sådan, men just färgen svart skulle kosta 5 600 kr och då tänkte jag att jag kunde lägga till lite skattepengar och köpa mig en helt ny modell istället. Om den kommer tillbaka och fungerar, kan jag ju alltid använda den som reserv, då den jag har nu i princip dött av åldersrelaterade skäl. Håll tummarna för att det ordnar sig, men det tar inte slut där. Jag har även beställt mig en berlock. Exemplet nedan kommer att finjusterat, så att den blir ljusare på huvudet och kragen, men fortfarande mörk i ansiktet. Uppdatering följer.



Mamma har lungcancer och tumörer på ryggraden. De tänker göra strålbehandling koncentrerat, där de tror smärtan kommer ifrån. De tror inte att hon skulle klara en radikal strålbehandling, eftersom hon är i så dåligt skick. Vi håller på med att fundera på hur vi ska göra, med hennes hemliv. Veckan som varit, och den som kommer, är jag med henne hela dagarna.