lördag, november 23, 2019

Tiden går så fort

Snarkande valp. Det är sällan hon är så här stilla. Hon går under alias "Duracellkaninen". Vi älskar henne högt, även om killarna känner att hon är alldeles för aktiv. Nu när hon kommer upp i soffor och fåtöljer känner sig Ymer extra terroriserad, men han gör sitt bästa för att komma undan när det blir för mycket.

Hon gick ut starkt med rumsrenheten, men har de senaste 3 veckorna fallerat alldeles för många gånger. Hon kissar nämligen i sängen, och mitt stackars duntäcke känner sig helt utarbetat och har blivit ganska tunnt och emligt, pga alla tvättarna. Förhoppningsvis kommer det att gå bättre inom kort, men det är faktiskt första gången, som jag har haft en valp, som kissar både i sin bädd och sängen. Har aldrig hänt mig förr.
En sak som jag grämer mig över, är uppfödare som inte erkänner att de inte helt följer rasstandarden i sin uppfödning. När jag säger saker, som uttryckligen står i standarden, säger uppfödaren att det inte står där, men jag vet att det står eftersom jag precis läst det. Jag har två tibetaner, varav den ene inte följer standarden i storlek. Jag älskar honom ändå, men problemet är att den andre följer standarden, vilket gör att han alltid hamnar underst i lekhögen. Ett av skälen till att jag valde att ta en tik, var att jag tänkte att han kunde få en kompis i sin egen storlek, men som det ser ut just nu kommer hon också att bli för stor. Hon är underbar och mysig, men hon kommer alldeles snart ha växt om honom.
Hon väger nu 5.2 kg och är lika hög som Ymer. 

Annars lever jag mitt liv som vanligt. Försöker fortfarande hitta något bra ställe att flytta till, då det här området blivit ett helvete. Kan inte gå ut i skogen och promenera, utan att bli nerkörd av cyklister, och nedsprungen av joggare och alla skolungar. Skolor, fritids och dagis anser att vårat naturreservat är till för dem och alla andra ska bara hålla sig ur vägen. Det gäller förresten inte bara dem, utan joggare och cyklister också. I morse gick jag ut med hundarna klockan 8, och inte fan fick man gå i fred. Nä, jag måste komma härifrån. Det är dock väldigt svårt att hitta någonstans där man vet att man inte kommer att behöva flytta ifrån igen. 

fredag, september 20, 2019

Här händer det en massa grejer

Fredagen den 2:a augusti, åkte jag och hälsade på uppfödaren, hennes hundar och valparna.

Så här såg det ut i valphagen. Mamman var ganska trött på dem, och stod bara still i någon minut, innan hon hoppade upp och lade sig på soffan. Ännu visste jag inte vilken valp som skulle komma hem till oss, men de var alla jättefina.

I princip alla tikarna på Sippans kennel, var röda, i olika nyanser. De var jättesociala och jättetrevliga. Alla ville hälsa och klappas, och eftersom uppfödaren har sexton tikar, tog det en stund att komma vidare in i huset. När jag väl landade i valphagen, blev det full rulle och det var underbart. Alla sex valparna klättrade och tuggade på mig och mina skor. Helt fantastiskt. Jag tog massor av bilder, men de blev i princip alla suddiga.

Bilden nedan tog uppfödaren ett par veckor tidigare, och valpen som är på bilden, är den som sedan följde med mig hem.

När jag åkte därifrån, hade jag fått veta att jag skulle få hämta min valp, när hon var 10 veckor gammal. Det skulle bli den 24:e augusti. När det gällde vilken valp som skulle flytta hem till mig, berodde det bland annat på att uppfödaren själv skulle välja en att spara, och dessutom fanns det två andra valpköpare, som ville ha utställningshundar och tikar att ta valpar på. Jag sa, att jag inte ville ställa ut, och egentligen bara önskade mig en så röd valp, som möjligt. Hon behövde inte vara snygg, bara hon var röd. Jo, jag vet, att jag har konstiga prioriteringar.
Nedräkningen började och spänningen var olidlig. Eftersom jag inte ville ringa och störa, så väntade jag med att höra av mig till den 18:e och då sa uppfödaren att hon trodde jag ångrat mig! Hon hade försökt ringa mig flera gånger, men inte kommit fram. Det fanns inga missade samtal på min telefon, så jag vet inte vad som hände där, men jag försäkrade henne om att jag verkligen inte ångrat mig. Jag frågade också när jag kunde hämta valpen och hon sa att jag kunde hämta henne samma dag. Hon kände sig lite trött och matt av att ha alla valparna kvar och ville faktiskt bli av med dem. Jag frågade om jag kunde komma dagen efter istället, då jag blev lite överrumplad. Det gick bra, så den 19:e augusti åkte jag och killarna iväg, för att hämta hem Embla.

Väl där, fick vi lov att vänta in en annan valpköpare, men sedan blev det dags att få veta vilken valp som skulle bli min. Visade sig att uppfödaren fortfarande inte bestämt sig, men att den andra valpköparen, redan visste vilken hon ville ha. Sedan blev det ett himla dividerande och diskuterande, men tillslut kom hon fram till vilken hon tyckte jag skulle ha. Sedan skrevs det papper i en massa exemplar och tillslut blev jag av med en bunt pengar och fick en hårig, röd, liten tjej att ta med mig hem. Det bästa var att när jag fick redan på vilken valp det blev, så höll jag ögonen på henne hela tiden, men uppfödaren lyckades försöka pracka på mig en annan valp, eftersom hon inte såg skillnaden. Likadant var det med den andra valpköparen, som gullade med fel valp, flera gånger. Lite kul att inse, att trots min nervositet, var det jag som hade bäst koll. Jag nekade flera gånger, när fel valp skulle lämnas över, och förklarade vilka kännetecken min Embla hade. När jag väl fått rätt valp och satt henne i transportväskan, rastat killarna och snackat i en evighet igen, så åkte vi hemåt.

Får jag presentera Sippans Julie hint of Loreley.


Sedan denna tjej kom hem till oss, har det tagits en massa bilder. Några av dem följer här.



Imorgon blir Embla 14 veckor gammal, så fortsättning lär följa.

måndag, juli 15, 2019

Allt och lite till

En av valparna i denna kull, som föddes den 15 juni, ska flytta hem till oss. Jag är så nervös och lycklig, att jag knappt vet vart jag skall ta vägen. Det blir en tik denna gång, då hela kullen endast består av tikar. Helst ville jag ha en kille, men inga röda killar finns att få tag på. Det skall bli intressant att se hur killarna kommer att ta detta. Förhoppningsvis kommer den tjej, som flyttar hem till oss, att ha dem under sin tass ganska direkt.

Fram till hämtningen försöker jag få till det med en hundbur till bilen. Pappsen har lovat att mäta upp hur stor plats vi kan använda i bak. Eftersom bilen inte har något riktigt bagageutrymme, måste baksätet fällas ned. Helst skulle jag vilja ha en sittplats kvar, vilket gör att jag verkligen måste mäta upp hur stor buren kan vara. Bilen står fortfarande kvar i pappas garage, eftersom jag ännu inte fått någon parkeringsplats, vilket gör att jag inte kan mäta den själv. Tyvärr har pappa lite svårt att komma ihåg vad jag sagt, vilket gör att jag nu endast vet hur stort det är i bak, när alla sätena är nedfällda och inte när det bara är två. *suck* Nu verkar det som att den bur jag valt, finns att få tag på i flera butiker, så jag kanske inte behöver vänta i veckor på att få hem den. Vill dock gärna hinna vänja killarna att åka i den, innan lilltjejen kommer, vilket antagligen blir i slutet av augusti.

fredag, maj 24, 2019

Sorg, total skräck och lättnad

Den här bilden visar min mamma.


De senaste två dygnen har varit en riktig berg och dalbana. Det började med mammas begravning i onsdags. Jag frågade om jag fick ta med mig hundarna till kyrkan, men fick nej pga allergier, som vanligt. Fick lov att be min granne om hjälp och hon ställde upp. Begravningen var underbart trevlig och det var roligt att se mina närmaste släktingar, för första gången på över 10 år. Ceremonin var vacker och firade mammas liv. Den var ljus och varm, samtidigt som det självklart var sorgligt. Sedan skulle det bli begravningsmiddag, men på vägen dit, kollade jag min telefon och såg att grannen hade ringt. När jag ringde tillbaka fick jag veta att Ymer hade försvunnit!


Pappa skjutsade mig hem, så jag kunde söka efter vovven och förväntade sig att jag skulle hitta honom ganska snabbt, så jag kunde komma till middagen lite senare. Så enkelt var det inte. Ymer fanns ingenstans i området. Grannen berättade att hon jagat honom runt i över två timmar, innan hon ringde mig. Hon ringde endast när hon inte längre kunde se eller höra honom. Han hade nämligen sprungit precis utom räckhåll hela tiden, och hon hade föst honom runt framför sig. Detta pågick tills hon inte längre kunde se eller höra honom. Då hämtade hon tydligen bilen och började leta efter honom via bilvägarna. Letade också via cykel och sedan ringde hon mig. Jag gick runt vårt område, ropade och visslade. Inget hördes eller syntes från Ymer och tillslut insåg jag att han inte fanns i området längre. Antingen hade han blivit överkörd eller så hade någon tagit hand om honom. Då polisanmäldes hans försvinnande. Det tog en och en halv timme att komma fram för att göra detta.
Nu var klockan 17.00 och vi funderade på hur vi skulle fortsätta. Jag skickade ut grannen, med bilen igen, för att se om hon kunde se honom någonstans. Skrev ut lappar med bild och telefonnummer, som jag sedan satte upp på alla våra busshållplatser. Jag lade också ut efterlysningen på Facebook på min privata vägg, föreningens, Bosses hundhjälp och Missing dogs Stockholm. Smsade alla våra hundkompisar i området och skickade iväg de som kom förbi för att leta. Klockan halv åtta ringde de från polisen och berättade att en hund som de trodde kunde vara min hade hittats i Kista. De gav mig telefonnumret till den som ringt in om detta och jag ringde upp henne, med förhoppningen att hon fortfarande hade min hund. Tyvärr hade hon redan lämnat över honom till en polispatrull några timmar innan jag fick redan på att hon hade honom. Då satte jag mig i telefonkö igen till polisen, för att höra vart de tagit honom. Det tog som vanligt evigheter och tillslut sa en av de hundägare, som hjälpte till att leta, att vi åker ned till Sollentunas polisstation och frågar om de visste, så det gjorde vi. Jag satt fortfarande i telefonkö när vi kom fram, och det visade sig att de hade stängt klockan 16.00. Jävla banktider på en polisstation!? Som tur var såg chauffören att det kom en polisbil bakom oss och stoppade den. Precis då kom jag fram på telefonen, så medan min kompis försökte få svar från de i polisbilen, försökte jag få svar från telefonisten. Denna var inte säker på att hon kunde får fram informationen och poliserna sa att han definitivt blivit körd till Solna polisstation. Jag lade på telefonen och vi åkte iväg till Solna, där polisstationen stängt klockan 20.00 och vi var där 15 minuter försent. Det fanns en porttelefon att ringa på, och jag blev satt i en ny telefonkö.
Efter att ha blivit bortkopplad två gånger och bråkat med olika telefonister, fick jag äntligen prata med ett befäl, som skulle försöka se vad han kunde hitta. Efter några minuter kom det plötsligt ut tre poliser, från stationen och de sade: "Vi tappade honom." Vi trodde de skojade med oss men så var det inte. De hade verkligen tappat honom, när de skulle ta honom ur bilen i Solna!

När vi äntligen förstod att de menade allvar, lyckades vi få fram att de tappat Ymer och han vägrade komma på inkallning, vilket att gjorde att de började jaga honom runt. Enigt uppgift hade de jagat honom i fyra timmar och sedan givit upp. De hade jagat honom runt polishuset, ut på Ankdammsgatan och ned på Skytteholmsfältet. De hade minsann slösat hela passet på att jaga runt efter min hund. De hade minsann till och med få ta fram en cykel för att kunde förfölja honom, eftersom han var så himla snabb. Ni kan tänka er ångesten och ilskan jag kände. Jag frågade varför de inte ringt till mig, men de sa att jag inte polisanmält att min hund var borta. Det visar sig alltså, att de hade tagit upp honom vid tretiden i Kista och tappat honom en halvtimme senare. Vår polisanmälan kom ju inte in förrän vid fem, då vi fått sitta i telefonkö i över en och halv timme. De kunde inte heller besvära sig med att ringa och kolla igen, när de givit upp på att jaga Ymer. Jag var så jävla arg att jag fick lov att gå därifrån. Annars hade jag nog gjort något, som hade kunnat sluta i fängelsestraff. Min chaufför lyckades få ur dem var de sist sett honom och vi började leta.

Jag gick runt Skytteholmsfältet, Huvudstafältet och gick sedan Ankdammsgatan upp. Hela tiden visslade jag och ropade. Mina snälla hundägarvänner gjorde en sväng genom nedre delen av Råsunda och kollade vid Solna Centrum och Maxrestaurangen som ligger där. Ingen Ymer. Klockan elva fick vännerna dock lov att åka hem till sina egna hundar och blev avbytta av en annan underbar hundägare. Denna gjorde samma runda som vi gjort och jag gick ut och kollade om det hänt något på Facebook. När vi möttes upp igen fick jag ett samtal från en person som sett efterlysningen och sade sig ha sett honom i ett skogsområde vid Rudviken. Vi gick de trehundra meterna från polisstationen och började söka där. Vägen dit går via en vältrafikerad väg och över Solnavägen. Det var också helt åt andra hållet från vart poliserna sagt att de sett honom senast. Vi hittade inte vovven och vi gjorde ett kort besök på Industrivägen, men han var inte där. Inte som vi kunde se eller höra i alla fall. Nu hade klockan blivit ett och vi kom fram till att jag behövde åka hem och sova någon timme och fortsätta och leta nästa dag.

När jag precis somnat ringde polisen och berättade att vovve hade blivit sedd på Industrivägen och jag debatterade med mig själv om ifall jag skulle ta bussen in igen eller inte. Insåg dock att jag behövde ett par timmar sömn.

Nästa morgon, klockan halv sex, åkte jag tillbaka. Letade, ropade och visslade mig igenom industriområdet. Efter ett tag ringde bästa kompisen från Farsta och sa att hon var på väg in för att hjälpa mig. Jag fortsatte leta, fråga människor och fundera på var han kunde vara någonstans. När jag kommit ned till Solnavägen igen, ringde telefonen och en kvinna sa att hon ringde från gamla Karolinska och att hon sett Ymer på busstorget. Rusade ditåt och min kompis hann ifatt och körde mig sista biten. När vi väl kom fram, hade han hunnit försvinna. Vi letade och jag visslade och ropade. Ingen hade sett honom, men så ringde samma kvinna igen och sa att hon såg honom springa längst Karolinska vägen, mot Solnavägen. Hon och hennes kollegor försökte få honom att springa åt ett säkrare håll, men lyckades inte med det. Jag och min kompis rusade iväg efter honom, men vi såg honom inte ännu. Tillslut hann vi i fatt och lättnaden var obeskrivbar, men vi var inte ur faran ännu, då han fortfarande var på väg mot Solnavägen. Efter en vissling och rop, så vände han sig om och såg att det var jag. Jag tvärnitade och pratade med honom, som man gör när man möter någon man älskar och han började skälla ut mig. Det var en lång monolog om allt jag gjort fel och han sprang bara runt mig precis utom räckhåll. Jag plockade upp en skål med lite vom och en flaska vatten. Visste ju att han antagligen både var hungrig och törstig. Satte mig på huk och kladdade in fingrarna med lite vom och höll fram emot honom. Han kände doften och efter en stund smög han nära nog för att kunna slicka vom från mina fingrar. Efter ett evigt flörtande och smygande försökte jag nå honom och det resulterade i att han sprang ut på Karolinska vägen, men som tur var hade folk uppmärksammat vad jag höll på med och fått trafiken att sakta ned. Jag fick lov att börja om igen och nu tog jag fram mitt hemliga vapen. Hans soffkudde lades ned framför mig och jag satte mig på marken, fortfarande med lite vom och hällde upp vatten i skålen. Pratade med honom om hur mycket jag älskade honom och att jag inte alls var arg och han började närma sig igen. Drack ur skålen och då jag inte gjorde minsta rörelse för att ta honom såg jag hur han började slappna av. Jag klappade lite på kudden och sa att han kunde ju lägga sig på den, vilket han gjorde och då strök jag honom lätt över kinden utan att han försökte gå. Istället började han krypa närmare och jag fick klappa honom på huvudet, så som han älskar att jag gör. Nu kunde jag även låta handen stryka över hans kropp och då smög han tätt intill mig. Äntligen hade jag honom hos mig igen.

Denna bild är tagen direkt efter att jag lyckats sätta selen på honom, och denna selfie skickade jag dirket ut till alla som väntade och undrade.

Sedan vi kommit hem har det mest sovits i soffan och vi har gått väldigt korta promenader, då han verkar ha stukat foten och är mör efter dygnet av skräck. Idag gick vi lite längre och nu ligger han i soffan igen. Allt är åter som det ska vara.

måndag, maj 13, 2019

Christina Maria 1944 01 12 - 2019 05 13

Idag, på eftermiddagen, dog min mor, efter en längre tids sjukdom. Jag var där i några timmar och när jag gick därifrån, bad jag henne om ursäkt för att jag och hundarna väsnats, kysste henne på kinden och önskade henne god sömn och gick till bussen. När jag satt på bussen hem, en halvtimme senare, ringde pappa och berättade att hon precis dött.

tisdag, maj 07, 2019

Väntan

Nu är det bara väntan kvar. Mamma ligger och sover och är inte kontaktbar. Hon är så fullproppad med smärtstillande så hon är hög på det. Jag är bara glad att hon inte har ont. Vi sitter i väntrummet och pratar. Hundarna ligger nedanför bordet och väntar de också.