måndag, juni 26, 2006

Filmistisk nostalgitripp

Pride and PredjudiceI dagarna har jag haft engelskt romansmarathon. Jag började med Pride and Predjudice. BBCs variant med Colin Firth. Den är bara för läcker. Det roliga var att det var så länge sedan jag såg den att det var flera scener jag inte kom ihåg. Det slog mig ännu en gång hur jäkla bra den där tvserien faktiskt är. Colin och Jennifer gör sådana fantastiska rolltolkningar. Den där engelska högdragenheten och stoisismen som jag älskar gör sig bra i de miljöer de använt i serien. Passionen som man anar under ytan, vilken inte får något annat utlopp än en enda kyss i bröllopsvagnen. Ojoj, det är fina grejer det. ;c)

Som grädde på moset satte jag på Stage Beauty. Vad bra den är. Jag blir så himla lycklig när jag ser denna fantastiska film för 4e gången. Såg den två gånger på bio och köpte den så fort den kom ut på DVD. Det går bara inte att tröttna på denna välspelade och välskrivna film. Språket och bilderna gör en lyrisk. Att den sedan har ett aktuellt ämne gör ju inte saker sämre. Jag rekommenderar den varmt!


Hämtade nya filmversionen på "Stolthet och fördom" för att se om den kanske är ok den också. Man vet ju aldrig. Jag är ju ganska förtjust i Kiera och hon kanske passar i rollen som Lizzie? Eller inte? Gissar att jag kommer bli upprörd, men skräp samma. Engelsknostalgitrippen må fortsätta!





Såg förresten Poseidon igår på smygpremiären. En del scener var verkligen läskiga. Rekommenderas INTE till någon som har den minsta anknytning till personer som dött i vattenkatastrofer. Den var oehört grafisk och detaljerad när båten välte. Annars var det faktiskt en riktigt bra katastrofrulle. Josh Lucas har de mest fantastiska blå ögon och Kurtan är alltid kul att se på bio. =c)

fredag, juni 23, 2006

Jobb?

Jag har semester. Sitter här och såsar i soffan. Helt underbart! Midsommarafton kommer att tillbringas framför tvn med god mat och lite dricka. Orkade dock inte gå och köpa något godis, vilket grämer mig just nu. Alldeles för slö för att ens glufsa! Snacka om trögt. *suck*
Igår ringde en arbetskamrat och berättade att fyra personer blivit varslade om uppsägning, på UPCs kundtjänst. När han berättade vilka de var, hamnade jag i en tankeloop, vilket gjorde det hela svårt att greppa. Först och främst hade fyra personer blivit erbjudna fast tjänst. Dessa fyra personer gick utbildningen samtidigt som mig. Varför blev de erbjudna fast tjänst när inget sagts till mig? Sedan lyckades jag ta mig ur den återvändsgränden genom att fråga när de fått erbjudandet. Det visade sig att det var en vecka sedan... Då hade jag ju ännu inte gått på semester? Varför är det aldrig någon som berättar något för mig? Efter ett tag lyckades jag dock ta mig ur den sura gropen och få klart med frågan när de blivit varslade. Jorå, det blev de igår. Alltså en vecka efter att de fått erbjudandet! Nu gick skallen helt i spinn. Blev de stackarna, som precis fått fast tjänst, varslade om uppsägning bara några dagar senare?! Men hur fasen funkar det egentligen?

Mitt vikariat går ut i september och nu är det klart att det inte kommer att förlängas, eftersom de som blivit varslade har förtur om det behövs folk. Hmm, jag måste hitta ett nytt jobb. FAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAN OCKSÅ!!!!!!!!!!!! Jag som precis hade vant mig vid att ha pengar och inte behöva oroa mig för hunden?

Det här är ju för fan löjligt. Äsch, skitsamma! Nu går jag och käkar rabarberpaj istället. *mutter*

tisdag, juni 20, 2006

Odenslund

Jag vet inte vilken gång i ordningen jag sade det, men den här gången verkar det ha gått in iaf. Jag sade att vi borde sälja Odenslund. Mamma tog denna gång till sig detta och ringde en mäklarfirma. Idag var vi ute och visade stället för en representant.
I sisådär en halvtimme satt jag där och bara njöt av tystnaden och den fantastiskt vackra trädgården. Den må vara misskött och allmänt övervuxen, men överallt växer det de mest fantastiska aklejor och solen sken, fåglarna kvittrade och det doftade så rent och underbart. Jag funderade på om jag kanske skulle ta mig i kragen och börja fixa rabatterna och försöka få någon ordning på det hela. Kanske jag sagt för mycket när jag sagt att stället borde säljas? Känslan av började övergå i ånger, men då skedde det... Tystnaden slogs sönder av flygplanet som flög rakt över oss. Efter klockan 10 flög det ett plan var tredje-femte minut. Jag vet inte hur länge det höll på, men det fortsatte iaf fram till dess att vi åkte vid 12. Där fick jag ännu en gång exempel på hur jävla sorgligt det blivit att vara där ute. Tystnaden som tidigare var så fantastisk är nu endast ett litet mellanspel. Man kan räkna minuterna, sedan utsätts man för jetplanen som forsar fram mot den tredje landningsbanan på Arlanda. Det är förjävligt.
Jag är aldrig där numera eftersom skogen också blivit förstörd och flygleden går rakt över tomten. Enligt uppgift skall skogsbolaget städa upp skogen efter det att de varit där och rensat bort träd, men det sker inte hos oss. Det är stört omöjligt att gå i skogen. Du måste följa de stigar som grannen och deras hästar trampat upp, annars fastnar du snart i en snårskog av grenar och skräp. Svampställena är också förstörda eftersom skräpet gör att det blir svårt för svamparna att ta sig upp.
Sanningen är dock att jag inte varit speciellt intresserad av att vara därute sedan Goofy dog. Jag lyckades hålla kvar lusten av att vara där ett tag, när jag hade egen bil, men tillslut försvann den. Det var inte bara Goofys död som gjorde det. Kära mors hot om att sälja, varje gång vi blev osams, gjorde ju sitt till. Personligen rotar jag mig om jag får chansen och jag var fast förankrad i Odenslunds jord, ända tills rädslan för att mista stället gjorde att jag inte längre vågade känna mig bunden till det. Inte någon höjdare direkt.
Nu skall det förhoppningsvis säljas till någon annan glad torpgalning.

måndag, juni 12, 2006

Folk att lita på

Jag har de senaste månaderna återigen påminnts om att folk inte går att lita på. Det är s.k. vänner som lovar att ställa upp om det behövs, men sedan faller ur när jag väl frågar dem. Självklart är det i anknytning till Fenrir. Det är faktiskt enda gången jag ber om en tjänst. Den första s.k. vännen som svek var Kate. Hon tjatade i tre år om att hon kunde ta Bullen om jag fick jobb och behövde hundvakt. När jag så fick jobb på UPC ställde först min kusin upp, men hon hoppade av ganska snart p.g.a. skilda omständigheter. Inget att bli förvånad över och inget jag inte förväntat mig. Då blev jag iaf tvungen att be Kate om hjälp. Jorå, hon kunde minsann ställa upp mot betalning! Det hade det tidigare inte varit något tal om, men jag inser ju att man måste betala för dagisplatsen, så det gick ju bra. Till saken hör att Fenrir är rädd för fyrverkerier och detta var i perioden för sådana här i Hagalund. Den perioden är över tre månader lång, så jag blev lättad när jag fick en hundvakt som skulle ta hand om honom. Dessutom var det ju så bra eftersom hon bor i området, vilket drog ned på restiden två timmar om dagen. Vackert!
Allt funkade jättebra till den dag jag insåg att kvinnan inte hade min hund hos sig hela dagarna, utan bara hämtade honom och gick ut med honom. Sedan lämnade hon in honom hos mig igen, vilket innebar att han tillbringade många timmar ensam iaf. När så den värsta perioden närmade sig så bad jag henne uttryckligen att ha vovven hemma hos sig tills jag kom hem, men det kunde hon verkligen inte gå med på. Hon påstod också att det minsann inte smälldes så mycket smällare och fyrverkerier i Hagalund, vilket jag visste var fel, och jag blev skitförbannad. Där har hon tjatat i fler år om vad som är bäst för min hund, och sedan kan hon inte ens sätta av några timmar för att han skall må bra. Hon fick ju ändå betalt?!

Som tur var dök nästa vän upp och hon tog hand om honom under denna period. Hon hade honom hemma hos sig och mötte mig efter jobbet för att lämpa av honom. Detta innebar att han aldrig behövde vara ensam och att jag fick sällskap hem på kvällarna. Allting var jättebra och när smällperioden var över, var jag fullt beredd på att tacka och säga hejdå. Väninna erbjöd sig dock att fortsätta att ta hand om Bullen, även fast att det faktiskt inte behövdes. Jag hade ju vid det här laget slutat att jobba heltid och bara var borta på kvällen då han ändå sov i sängen. Jag är tydligen inte särskilt smart så jag sa javisst. Några veckor senare visade det sig att hon förväntade sig att jag skulle gå ut med hennes hundar, när hon väl fick jobb. Självklart ställde jag upp på det. Det är ju helt ok att byta tjänster på det sättet, eller hur? Min vovve verkade glad iaf. Hundvakten började sedan jobba och då ändrades det så att hon lämnade hunden hemma hos mig vid tio på kvällen. Hon var nu för trött för att vänta på och möta mig. Helt i sin ordning.

Tiden gick och allt flöt på, men så började det uppstå små retfulla moment. Dessa gick ut på att ibland när jag kom, och hämtade hundarna för att gå ut med dem, var det någon familjemedlem hemma. Varför gick inte den personen ut med hundarna? Dessutom var det så att när hon väl sms:ade mig, och berättade att någon annan skulle ta hundarna, gjorde hon det så sent på dagen att jag redan var påväg till dem. Detta innebar att det inte gick att göra något annat istället. Retfull!

Droppen som fick bägaren att rinna över kom som ett brev på posten i fredags. Skolavslutningen medför att det blir fest i Hagalundsparken. Den håller på till midnatt och brukar avslutas med fyrverkerier. Jag frågade då min hundvakt om min vovve kunde få stanna hos henne tills det att jag kom hem. Jag ville inte att han skulle behöva vara ensam om de körde igång. Hon lovade att det var ok och jag gick till jobbet i fredags med lugnt sinne och tillförsikt. Tyvärr blev det så att jag fick sitta över en halvtimme och jag messade henne och berättade detta. Jag sa också att jag inte var säker på hur sen jag då skulle bli, eftersom jag missade pendeln och istället fick ta tunnelbananen. Svaret blev att hon var trött och var det ok om hon lämnade upp Fenrir hemma hos mig? Jag blev jätteledsen. Hon hade ju lovat och tänk om de satte igång fyrverkerierna innan jag hann hem? Jag hade ju inte förberett något sådant. Jag svarade att jag hoppades att hon inte skulle göra det och att jag bara skulle bli en kvart försenad. Ändå lämnade hon barnet ensamt! FY FAN! Jag blir så himla ledsen... Varför lova något om man inte håller det sedan?

Som tur var blev det inga smällare och vovven mådde bra, men tänk om?!

Går det verkligen inte att lita på folk? Det hade varit en sak om det varit jag som hade något problem. Jag är vuxen nog att ordna upp det på egen hand, men Fenrir kan ju inte klara sådant själv. Varför lovar de att göra sitt bästa för honom när de sedan sviker honom när han behöver dem? Vad är de för människor?! Varför kallar de sig mina vänner? Skall man inte kunna lita på sådana?

torsdag, juni 08, 2006

Den tiden i månaden

Den senaste veckan har jag varit hög, hög, hög. Buren på mina glatt galopperande hormoner. Dessa hormoner har givit mig känslan av öppenhet, tillgänglighet och skönhet. Av att allt är möjligt, vilket inneburit att jag gladeligen har flörtat med alla mina favoritpojkar. Dessa har av någon outgrundlig anledning givit mig illusionen av att vara precis lika öppna och tillgängliga. Att de är attraktiva är ju ganska självklart i mina ögon, men att jag skulle vara attraktiv i deras, har inte varit lika självklart... Tills denna vecka, när hormonerna spridit sig i min kropp och drogat ner mig. Det har varit en underbar vecka. Idag gjorde jag mig vacker för att fortsätta denna trend. Jag fixade håret, noppade ögonbrynen och blekte mustaschen. Iväg gick jag, fylld av tillförsikt.
Platt fall och magplask blev resultatet. Inget fel på pojkarna eller deras öppna och välkomnande leenden, men min hormonnivå sviktade och föll till en alarmerande låg nivå. Plötsligt ser jag inte längre att det ens skulle finnas tillstymmelse av en chans av att komma dem nära. Jag kan inte för mitt liv tro att något sådant är möjligt. Så nu sitter jag här igen och vet att om c.a. 28 dagar kommer allt att upprepas. Månen kommer att ha gått sitt varv och ännu en gång kommer jag få några dagar när det känns möjligt, att uppnå något oändligt mycket mer... Tyvärr vet jag dock att denna känsla är förgänglig och att den bara kommer att sträcker sig över just de dagarna.

Vore det inte fantastiskt om jag lyckades träffa någon under denna period, då jag tror mig vara tillräcklig för någon annan? Är inte det en nåd att stilla bedja om? OM jag träffade någon som tog iniativet och gjorde ett närmande under en sådan vecka, skulle jag antagligen släppa allt och falla handlöst. Varför är tajmingen aldrig rätt?

Om en vecka eller två kommer hormonerna ta nästa steg och göra mig öppen för en annan sorts relation. Inget flirtande, utan bara pang på rödbetan. Pang på vad som kan göras princip var som helst, om man bara är desperat nog, vilket jag kommer att vara. Kunde man kanske få chansen att möta någon som skulle ta initiativet till något sådant? Jag har ju hört rykten om att pojkar bara tänker på en sak och skulle de göra det då, när jag bara tänker på precis samma sak, kunde jag kanske få till det? Var är ni någonstans?

Jag fyller 40 om 5 månader... jag har aldrig lyckats tajma det med någon över huvud taget. Livet är lite väl komplicerat för en som jag. *suck*

söndag, juni 04, 2006

Åska och döda möss


Min kära mor och jag åkte till Odenslund i helgen. Det blev inget långvarigt besök p.g.a. en del olika omständigheter, men ett av skälen var åskan som gjorde besök igår. Inser att min kära mor är åskrädd bland allt annat hon är rädd för. Personligen satt jag i soffan, stickade och pratade med Fenrir som också hade lite svårt för gårdagens åskväder. Åskan slog nämligen ned någonstans i närheten, vilket gjorde att huset skallrade och all el slogs ut. Dessutom blev det ett par regäla smällar som lät som sprängskott i huset.
Det enda jag kunde tänka på var hur fantastisk det var! Dessa skrällar, skott och fantastiska blixtar. Enligt uppgift är jag helt galen, men jag NJÖT! Vackra vackra värld...

Som tur var kom ingen till skada, men vi hade då ingen telefon och elen funkade sedan bara i halv huset. Kunde inte fatta hur det kom sig förrän kära mor bestämde sig för att skruva isär elskåpet i dag på morgonen och hittade 3 möss som låg på säkringarna. De dog av elektrifiering igår och låg så att de gjorde att det blev kortslutning i tre av dem. Snacka om maximal otur för de stackars små liven. Där trodde de att de satt säkert och så slår åskan till.
När vi ändå pratar om åskan måste jag härmed ta tillbaka allt jag sagt om digitalboxar. Vi köpte nämligen en igår när vi åkte till landet. Satte ihop den med tv och bordsantenn och allt funkade klockrent! Det hade jag aldrig kunnat tro. Bilden på tvn var fantastiskt bra och det var överhuvudtaget väldigt lite störningar i sändningen, med tanke på att vi bor mitt i skogen. Dessutom överlevde den strömstrulet. Man kan inte annat än bli imponerad.