Vansinne och going postal

När jag var ute med djuret på min vanliga promenad idag, tänkte jag på att jag har full förståelse för de där som blir vansinniga och tar fram hagelgeväret. Just nu känns termen "going postal" som ett helt logiskt alternativ i det allmänna vansinnet. Att det då aldrig kan ta slut, att det då aldrig kan ordna sig, att det då alltid skall göra ont, att det då alltid skall vara jag som pekar på självklarheter, att det då alltid ska vara så jäääääääääääävla tröttsamt att leva.

Min läkare ringde mig idag. Han frågade om jag var vegeterian. "Nej för fan!" blev då självklart svaret. Enligt doktorn har jag blodbrist och det var därför han frågade. Han sa dock inte vad, eller ens om, jag behöver göra något åt det.
Nästa sak han sa var att jag har ett förhöjt värde av vita blodplättar. Tydligen tecken på att jag har någon inflammation i kroppen. Oj, vad förvånad jag blev då... Jag äter ju för helvete inflammationshämmande tabletter!!!
Sedan fick jag veta resultatet från röntgen av mina fötter. Tydligen har jag början till hälsporre, alldeles för platta fotvalv i framfoten (vad det nu betyder) och ett snett/böjt ben i foten(?). Vad gör vi då åt detta? Skickar mig till fotkirurgen för ytterligare undersökning och eventuell operation. Jag fattar ingenting. Vad fasen har då dessa problem med att göra att jag har ont i fötterna? Det läkaren beskriver är inte i närheten av den smärta jag faktiskt har. Jag har inte ont i framfoten eller i hälen. Jag har ont i fotleden, men inte vet jag om det är där det böjda benet skulle vara. Teorin om muskelinflammation verkar mycket bättre, men det enda de vill göra åt det är att ge mig mer piller. Frågade också läkaren vad han tänkte göra åt resten av smärtan jag har i kroppen och efter en hel del dividerande erkände han tillslut att han inte visste och nog får lov att skicka mig till smärtkliniken för undersökning.

Den som lever får se...