fredag, mars 28, 2014

Är jag sjuk eller?

I förra veckan frågade min arbetsgivare (aka mamma) om jag trodde att jag kanske kunde gå ned mer i tid. Jag blev lite förvånad, men jag vet också att de oroar sig för ekonomin, så jag sa att jag skulle kolla upp det. Sanningen är den att jag är så himla trött att jag egentligen bara vill sova och har funderat på vad jag skulle göra åt saken, men jag trodde inte att det fanns ens en chans att gå ned mer i tid. Eftersom frågan kom upp tog jag mig i kragen och ringde min neurolog. Självklart fick jag inte prata med honom direkt, utan först med sköterskan som är en jättebra människa. Vi pratade om lite allt möjligt och jag frågade henne vad hon tyckte att jag skulle göra åt denna eviga trötthet. Hon undrade om jag kanske kunde dra ned på någon aktivitet som gjorde mig trött. Jag sade sanningsenligt att det enda jag gör är att sova, gå till jobbet och gå ut med hundarna. Har i princip inget socialt liv förutom att prata med andra hundägare. Sköterskan sa då att det bästa kanske skulle vara för mig att gå ned mer i tid. Jag blev så himla chockad och glad över att få höra detta från en helt utomstående person, som har erfarenhet av min sjukdom och hur den yttrar sig. Jag ska nu få träffa neurologen i slutet av april, och då prata om hur jag mår och sedan får vi se vad som händer.

***fortsättning följer***

onsdag, mars 26, 2014

Uppfödare?

Kan man kalla en person som tagit en kull på en tik för uppfödare? Den här personen har dessutom sagt att det inte blir några fler kullar från den tiken, då hon såg så sliten ut efteråt. Några andra tikar har hon inte. Personen pratar också om att hon arbetat hårt med att avla fram en kull som absolut skulle gå in under rasstandardens storlek. Hur kan man säga att man arbetar hårt med att välja en hanne för att betäcka tiken, när denne inte ens är dnatestad för PRA3? Visade sig förresten också att tiken inte heller var det. Det kallar inte jag för att arbeta hårt med att avla fram friska och sunda hundar. Om man nu skall skryta med hur bra man är på något kanske man också borde se till att man åtminstone gjorde grundarbetet först? Det duger inte med att avla fram en hund, som ser ut som den ska, om den inte också är frisk.

Just den här uppfödaren är "skyldig" till Ymer och han är mysig och frisk. Jag hoppas han fortsätter med det, men jag kan inte påstå att jag tycker att hon är särskilt smart. Inte nog med det förnumstiga "jag är så bra" så gjorde hon mig förbannad, då hon inte lyckats fatta att valpen mådde dåligt på det foder hon rekommenderade. Jag undrar också hur hon utfodrade honom då han var ganska mager och totalt matfixerad när han kom till oss. Han var även alldeles svart av smuts i öronen, så inte ens en så enkel sak klarade hon av.

lördag, mars 15, 2014

Bitterhet och knasiga vovvar.

Det är inte roligt att bli en riktig bitterfitta, bara för att man är evigt trött och stressad. Jag stod och tänkte på det när jag åkte pendeln hem i torsdags. När jag var sjukskriven efter hjärnblödningen tog jag allt så lugnt. Bara det att jag inte hade några krav på att vara något annat än mig själv, gjorde mig balanserad och jag kunde njuta av dagen, men nu när jag är tillbaka i verkligheten blir allt så jobbigt och jag tål inte boskapen där ute. När jag klev av tåget i torsdags tog jag och djuren hissen ned, eftersom folk inte tar någon hänsyn i trappan. När vi kom ned och dörrarna öppnades stod det en person precis utanför. Hon pratade i mobilen och missade totalt antal att jag försökte komma ut. Tillslut böjde jag mig fram över hennes axel och väste "är du blind, eller?" Då flyttade hon sig äntligen, men jag mår inte bra av att bli så jävla arg och irriterad på mänskligheten varenda dag. Det blir bara sämre för varje dag som går.

Det som gör mig ännu ledsnare är att det som gör att jag mår så mycket bättre också är det som orsakar mest irritation. Jag menar att vovvarna som gör mig friskare är de som gör mig så förbannad på andra människor, eftersom de inte tar någon hänsyn över huvud taget.

Jag önskar att jag kunde komma på något sätt att få balans mellan det jag är tvingad till att göra och det jag vill göra. Den balansen lyckades jag få till, åtminstone delvis, när jag jobbade deltid och hade Fenrir. Idag klarar jag inte ens att jobba 50% utan att vara helt slut när jag kommer hem.

Vovvarna gör mig annars glad varje dag. Visst blir jag sur på dem för att de äter skit, men Fenrir gjorde ju precis samma sak så jag borde vara van. *skratt* Det är förresten intressant att se vilken fantastisk vovve jag har i Loke. Han är väldigt bra och lydig, vilket jag ser när jag jämför med andra hundar. Jag är verkligen förvånad över att han är tvärt emot vad det sagts om rasen. Alltid kul med glada överraskningar. Ymer gör sitt bästa, men han är en bebis och jag har inte så stora förväntningar och allt som han gör rätt är en bonus. Den knasbollen har förresten fått för sig att han absolut inte vill klä på sig för att gå ut. Han vill gärna ut, men verkligen inte behöva klä på sig selet för att kunna göra det. Jag måste släppa ut honom naken och sedan fresta med godis för att få på honom det. Vet inte hur jag ska komma förbi detta. Har faktiskt ingen aning. Skräp samma, det fixar sig nog.

söndag, mars 09, 2014

Plutten i solen.

Men vart tog de vägen?

Inte en enda vårlök syns till hos mig. Hos grannarna blommar krokusar och snödroppar för full, men hos mig lyser de med sin frånvaro. :'(

fredag, mars 07, 2014

Skitätande och syskonbråk

Ymer är inne i sin skitätarperiod. Loke hade också en sådan, och det växte han ur, men det blir inte roligare att veta medan det pågår. :-(

Annars hettar det till i syskonrelationen. Jag måste hålla koll på dem när de får något tuggodis, annars blir det slagsmål. Ymer bara vägrar att ge sig och Loke försöker sätta honom på plats, men lillen ger sig som sagt inte. Jag vet att det låter värre än vad det är, men jag kan bara inte låta bli att gå emellan när jag tycker det låter för illa. Det är mycket snack och ganska liten verkstad. ;-)