Till Dig

Jag saknar mina samtal med Dig, och jag vet att det är mitt fel, men det som hände gjorde mig så arg och ledsen. Vägran att prata med Dig direkt är det enda sättet jag kommer på för att försöka hantera min vrede och sorg.

Det jag undrar över är varför Du upprepade denna livsläxa? Lärde jag mig inget av den förra gången? Vad är det Du anser jag missat? Att låta mig drabbas av samma sorg igen, utan att lämna några ledtrådar, lär ju knappast göra att jag kommer längre den här gången. Jag saknar Dig, men jag känner mig ännu inte redo för någon annan kommunikation med Dig än detta blogginlägg.

Jag ser bara ett fotspår i sanden och det är möjligt att Du bär mig, men än ser jag inget tecken på det och kanske var det detta Du försökte säga när jag tillfälligt blev blind på ena ögat? Jag kan i så fall meddela att synen ännu inte är fullständigt återställd och med tanke på att jag också är närsynt på just det ögat betyder det, att jag aldrig kommer att kunna se Dig klart och tydligt, men det har jag ju heller aldrig gjort så vad var poängen?

En månad kvar till Disblotet.