Kylan som var min vän...

I hela mitt liv har jag alltid älskat kylan och vintern. Mycket beroende på att jag alltid varit välvadderad, vilket inneburit att kylan gjort det möjligt att inte behöva bylta på sig så mycket kläder. En kall vind som blåser i mitt ansikte, har jag alltid sett som höjden av lycka. Sedan jag blev diabetiker har inte mycket förändrats... till för sisådär tre år sedan. Plötsligt upptäckte jag att jag frös om händerna och fötterna. Aldrig hänt mig förr, men då började det märkas tydligt. Största problemet med att frysa är att det inte verkar finnas tillräckligt varma vantar eller skor. Det absolut största problemet är dock inte att det jag fryser, utan problemet det är att när jag fryser så värker det något fruktansvärt, i mina leder. Värst är det i operationsärren i mina händer. Karpaltunneloperationerna har inte båda varit lyckade och den som var minst lyckad är den som värker mest. Värst är dock mitt triggerfingerärr. Operationen har varit hundra procent lyckad, utom nu när kylan gör att det värker, värker och värker.
Som följd av att jag numera känner kylan, har jag också börjat uppskatta värmen i solen. Aldrig har man funnit mig sittande i solen, förrän de senaste åren. Nog fan kom det att bli konsekvenser. Jag gissar att det är därifrån rosacean kommit. Har ju aldrig förr suttit i solen och njutit av värmen, men när jag började göra det dök den jävlen upp. Om man läser på om rosacean hittar man infon om att kyla också kan framkalla symptomen, men under mitt liv har jag aldrig haft problemet, förrän jag började uppskatta solen. Efter att ha suttit i skuggan i 38 år, har jag då äntligen börjat njuta i solen, och då blir jag så tvungen att förpassa mig in i skuggan igen.
Vad säger man?