Upp som en sol och ner som en pankaka

Jo, jag vann faktiskt budgivningen på huset. Det blev alldeles för mycket pengar, med tanke på vad som behövdes göras, men det kändes faktiskt riktigt bra... ända till att jag satte mig ned och gick igenom allt om huset igen. Efter prat med 3 personer, som är erfarnare än jag, kom jag fram till att jag fick lov att hoppa av. Inte särskilt snällt kanske, men med tanke på priset, kunde jag inte göra något annat. Det största problemet var elen. Enligt annonsen stod det att fastigheten var självförsörjande på el, via solpaneler, men när man kollade närmare var det också det enda sättet att få el på. Det fanns ingen elstolpe, som man kunde koppla upp sig på. Allt som stod om huset, avsåg endast sommaranvändning, och jag hade ändå sagt till mäklaren, att jag tänkte bli permanentboende. För att kunna bli det, i denna fastighet, behövdes det göras en hel del. Finns det ingen säker elkälla, går det ju inte. Det ingår alldeles för mycket elverktyg i hantverkares verktygslåda, så jag ringde och tackade nej. Jag var INTE populär, hos den mäklaren. Nu är det bara att börja om från början.
Igår var jag och hälsade på syrran, på hennes kolonilott, som ligger inom gångavstånd. På vägen hem ramlade Embla ned i ett illaluktande dike, så nu är hon badad. :-)

Kanske ljus i tunneln?

Den senaste tiden har varit väldigt jobbig. Att bo i Farsta är som sagt ingen drömsituation. Grannen väsnas, andra grannen spränger. Sedan en vecka, spränger och väsnas kommunen med sitt bygge, precis utanför tomtgränsen. Jag letar hus och har varit på några visningar, som visat sig vara helt fel, eller inte värda att bjuda på. Nu har jag dock funnit rätt hus på rätt plats, och från början såg det också ganska prisvärt ut, men nu har priset höjts med 350 000 kr, på några timmar. Senaste minuterna har det tillkommit nya budgivare, och priset ser ut att bli ännu högre. Det är en del pengar, som måste läggs på huset, för att det skall bli beboligt. Undrar när de avstannar? Jag sitter och väntar på att se hur högt de är villiga att gå.
Om man bortser från mina problem, så är allt underbart och mysigt. Vovvarna mår bra. Embla ser för närvarande ut som en skabbig räv, då hon i princip fällt ur all päls. Hon är så jäkla gullig. Loke är fortfarande välpälsad och Ymer är ju nerklippt, och de mår också bra.

Fortsättning följer...

Farsta, hetta och äntligen varmvatten

Nu har jag bott i Farsta i nästan en månad och i förra veckan installerades det en varmvattenberedare, då husets egna verkar ha dött. Något hade iaf gått sönder, så en ny köptes in och installerades. Innan den satt på plats fick jag lov att tvätta mig med tvättlapp, värma vatten på spisen och skölja av mig i iskallt vatten. Det var en frusen och slabbig erfarenhet. Igår var iaf första gången jag duschade ordentligt, sedan flytten, och det var himmelriket.

Jag har investerat i en hel del kompostgaller, och lyckats hägna in, nästan hela tomten, vilket gör att vovvar kan springa lösa och bråka med varandra. De trivs. Vi har dock redan fått skäll av surkärringen, som gjorde mammas liv till ett helvete, pga att mina hundar skäller. Detta skrek kärringen om, redan första kvällen. Vi hade bara varit på plats i två timmar. Inte för att jag bryr mig, men genast säger pappa åt mig att få tyst på hundarna, och jag sitter i samma jävla sits som vanligt. Måste helt enkelt hitta ett boende, utan grannar. När mina hundar gör sitt jobb, vill jag inte få höra skit från grannarna.

Jag har hittat en ganska mysig strandpromenad att gå på, men tyvärr är det i princip en 2 km, tills man kommer fram till den bra delen. Sedan är strandpromenaden kanske 1,5 km och sedan är det bara att gå hem igen. Hela sträckan är cirka 5 km lång, men den känns mycket längre, eftersom den största sträckan är skittråkig att gå. Annars kan man gå till Hökarängsbadet, men den sträckan är full av sopor. När man går över badstranden, får man hålla hårt i kopplet, då den är full med matsopor. Oerhört deprimerande.

Det är sommar och det är varmt. 30 grader i skuggan, de senaste dagarna. Enligt uppgift skall det bli kyligare, men idag har vi hög luftfuktighet, så det känns som att bo i en bastu. Jag och vovvarna har det svårt, men duracellkaninen är fortfarande en glad skit, och hon smittar av sig på resten av oss.

Nystart eller en ny start?

Det är dags för förändring och en nystart, eller åtminstone en ny start. Jag har bestämt mig för att byta efternamn, slopa ett mellannamn och lägga till ett nytt istället. Sedan mamma gått bort känner jag att jag måste försöka göra något nytt, istället för det gamla, som jag gjort hela mitt liv. Tålamod och evig väntan har präglat mitt tillvaro, så här långt, men nu måste jag ta tag i saker och försöka få något gjort, för en gångs skull.
Mitt efternamn kommer från min mammas före detta man, vars far bytte från Svensson till det nya och när mamma skilde sig från sin make, behöll hon detta. Ett namn utan någon betydelse eller något arv. Jag har aldrig känt att namnet, betytt något annat än ett evigt rättande av uttal och stavning. Alltså tänker jag, att nu är det dags att byta tillbaka till hennes flicknamn, som åtminstone ger mig varmare vibbar.
Att jag sedan bestämmer mig för att slopa ett mellannamn och istället lägga till ett nytt, är mer för att jag skulle vilja ha något som är mitt eget, och något jag själv tagit. Ett namn som jag känner något för, vilket jag aldrig gjort för mina nuvarande namn.
Denna förändring kommer inte att påverka någon annan än mig själv, nu när mamma är död. Hon skulle antagligen inte gillat mitt beslut, och det är därför jag väntat, precis som jag alltid gjort.

Nästa sak att få ordning på är mitt nya boende. Så här långt har jag inte funnit platsen, men jag kommer såklart fortsätta sökandet. Det måste bli ett hus, som jag faktiskt kan trivas och bo i, i så många år som möjligt. Alltså går sökandet vidare. Under tiden, lånar jag pappas sommarstuga i Farsta. Det är inte den allra bästa lösningen, eftersom det inte finns så många bra platser att gå med hundarna på, men det är bättre än alternativet. Sanningen är att jag faktiskt inte har något alternativ, så jag får som vanligt vänta, och ge mig till tåls. Jag har såklart hittat några hus, som skulle kunna duga, men jag vägrar att ta något bara därför att.



Annars har jag lyckats mosa min söta bil, och samtidigt mosa en annan stackares. Hastigheten gick i 0,05 km timmen, då jag höll på att parkera, men missade att avståndet var mindre än jag trodde. Jag är så himla tacksam för försäkringen, som gör att jag inte behöver betala mer än självrisken, men nu får jag fan i mig skärpa till mig. Dessutom får jag nog be pappsen, skriva över bilen på mig, så han inte får problem med försäkringsbolaget. Han får en riktigt dålig rejting, om de skall ta hänsyn till vad jag ställt till med.



Fortsättning följer...

Tusentals underskrifter

Idag har köpekontraktet undertecknats med tusentals underskrifter och signaturer. Kramp i handen och jag inser att det var bra längesedan man skrev för hand. Nu är det gjort iaf och de nya ägarna flyttar in den 29:e juni.
Tills dess skall jag gräva upp en del växter, som jag vill ha med mig. Jag och köparen kom överens om att jag kunde ta med önskade växter, vilket gjorde att jag idag var och köpte krukor och jord, för över 2 000 kronor. Hoppas att de överlever utvisningen till kruka.
Har annars suttit och gått igenom annonser på hemnet.se, men har ännu inte hittat något som verkligen talar till mig. Det är bara att ta nya tag imorgon. Då skall jag också försöka komma ihåg att ringa och säga upp en del abonnemang. Försökte göra det via internet, men se det gick inte. De vill antagligen att jag skall ringa och säga upp grejerna, så de kan försöka få mig att stanna kvar. *suck*

Saker att säga upp:
Bredbandsabonnemanget
Elen
Hemförsäkringen
Dosan för reklamavläsning

Såld!

Idag sålde jag min lägenhet! Nu måste jag hitta ett nytt boende, men tills jag gör det får jag bo i pappas sommarstuga. Vilken tur att det snart är sommar. 😁

Lägg ner...

Efter de visningar jag haft på min lägenhet, har jag inte haft en enda budgivare. Enligt mäklaren beror det på att jag bara har två rum, och bara har sol på min uteplats på förmiddagarna. För att komma till rätta med detta, vill hon att jag skall bygga ett extrarum i köket, måla om sovrummet och om det gick, även vända på huset. Jag gick med på de två första, men det blir nog lite svårt att vrida hela huset, så där lade jag ned. Hon vill också att jag skall försöka ordna mer förvaring i köket, men det skulle antagligen förstöra mer än det lägger till, och såvitt jag vet har ingen av spekulanterna sagt något om detta.

Jag sa att jag skulle bygga det där extrarummet i köket och måla om sovrummet, men nu känner jag att jag börjar ångra mig. Skulle det verkligen dra upp priset så mycket och är det i så fall värt besväret? Så här långt har jag dock bett henne ta bort annonsen och lägga den som kommande. Jag skulle vilja komma härifrån, men det verkar inte som om det ligger i korten. Ska försöka läsa på kontraktet jag skrivit med mäklaren, och se om jag kan dra mig ur det här, eftersom jag faktiskt inte är nöjd med hur hon skött det hela.
Kanske jag skall sitta här denna sommar också, och försöka komma till rätta med hur jag ska göra, istället för att fortsätta kämpa med försäljningen?

I hundvärlden har Loke lyckats sträcka sig, och har svårt att röra sig obehindrat. Jag tror iaf att det är en sträckning, men om det inte blir bättre inom rimlig tid, får jag nog beställa tid hos veterinären. Han kan ju ha fått borrelia igen. :-/
Lilltjejen äter fortfarande bajs och Ymer äter fortfarande mat, som folk slänger i naturen. *suck*

Sorgligt i-landsproblem

Jag har haft tre visningar så här långt. De första två kom det endast en person till och den tredje var för en ensam individ. Ingen har känt sig manad att lämna något bud och vi kommer att ha en fjärde visning nu på söndag, för att se om vi kan få igång något. Gissar dock att alla bostadsaffärer läggs på is, iaf så länge alla är rädda för COVID-19. Alltså har jag ännu en gång haft en maximal otur. Jag skall fortsätta att titta på något annat boende och har en visning nästa vecka, men det verkar inte som om jag kommer ha råd att flytta. Jag vet bara inte hur jag skall komma härifrån på ett vettigt sätt. Allt har gått så fort och nu även åt helsike.

Vreden och frustrationen gör mitt liv argt och otrevligt, vilket tyvärr går ut över hundarna, vilket verkligen inte är ok. Jag mår så himla pissigt, men jag kommer som sagt inte härifrån.

Slutkörd, nu vila

Att städa och rensa, i min lägenhet, tog en hel del på krafterna. Jag måste börja tänka på, att jag inte klarar av saker, lika enkelt längre. Packade ihop allt som skulle bort och hyrde ett förråd, eftersom jag inte har någonstans att ställa grejerna. Alla DVD:er och prydnadsglas har packats i flyttlådor och ställts i det förrådet. Där står också mina två byråer, som jag köpte för en månad sedan. Några glas tog jag till SKOPAN, för dem att tjäna pengar på. Jag hade hunnit röja en hel del inför fotograferingen, men den stackars fotografen fick hjälpa mig med det sista. Tydligen hade hon rapporterat att det var en katastrof, till mäklaren, vilket jag verkligen inte kan hålla med om, men jag var iaf tacksam för hjälpen. Eftersom mäklaren ansåg att mina färgval var fel, så blev bilderna väldigt bleka och vita. Hon lyckades till och med bleka ned färgerna på min illröda handduk och badrumsmatta. Jag fotograferade om badrumsbilderna med min mobil, för att försöka få lite färg där. Får väl se om hon använder dem. Mina bilder från trädgården, kommer dock läggas upp, liksom bilderna jag tog i morse, för att man skulle se hur trädgården såg ut. Detta gjorde inte fotografen, eftersom det stod en hel hög med grejer därute. Det fanns ju ingen annan stans att ställa dem. Jag undrar hur jag skall fixa till det på visningarna som blir den 26:e och 29:e mars? Alltså nästa vecka!

Några avslutande ord för den här gången; Jag har fortfarande inte hittat något att flytta till.

Fotografering och visning

Det ringde en mäklare en dag. Hon hade fått veta av en kollega att jag kunde vara öppen för värdering av min lägenhet. Det var länge sedan, men nu ringde hon igen och berättade att hon hade en möjlig köpare. Sagt och gjort, den stora röjningen gick haltande fram, i lägenheten och de blev insläppta några dagar senare. Den köparen, skulle även på en annan visning i området, tre dagar senare, så då skulle hon återkomma om eventuellt intresse. Det gick en dag, så ringde mäklaren och berättade att köparen gått vidare med en annan lägenhet. Den lägenhet hon skulle ha gått på visningen av, hade blivit såld innan och de hade fått 3 400 000 kr. för den. Inte illa pinkat tänkte jag. Nog för att just den lägenheten precis hade blivit tillfixad, då de som bodde där ändå i princip redan flyttat ut till sitt sommarhus. "Min" mäklare tyckte att jag nog kunde få 3 000 000 kr, iaf. Hon sa också att hon skulle komma några dagar senare med flera intressenter. Vi bestämde en dag och eftersom jag gjorde bort mig när jag sålde min lägenhet i Hagalund, bad jag också om att få tid på mig att träffa ytterligare mäklare. Vi kom överens om detta. Jag trodde nog att jag ändå skulle gå vidare med just den här mäklaren, men för att vara säker, stämde jag träff med en annan mäklare som ringt ett par dagar tidigare.
Dagen innan den första mäklaren skulle komma med sina kunder, skickade hon ett sms och sa att ingen hade bokat in sig för visningen. Jag svarade och frågade om vad det kunde bero på. Ett och halvt dygn senare hade jag ännu inte fått något svar och då träffade jag den nya, vilken var så totalt entusiastisk att jag istället skrev på med henne. Hon sade att hon absolut trodde på att vi skulle kunna få 3 400 000 kr för min lägenhet också, så vi det var det vi skrev i kontraktet. Nu har jag dock fått lov att börja röja bort allt, som hon ansåg var för mycket skräp, så nu har jag redan packat flera kartonger. Mina nya byråer måste bort, och min blomhylla i vardagsrummet och blommorna skall också bort. Mina röda soffor var inte populära, så nu har jag köpt nya, vita, överkast som jag skall täcka dem med. En bokhylla ryker också, eftersom den gör att det ser trångt ut? Mina insynsskydd skall bort från alla fönster, utom i köket. I princip alla mina prydnadsglas, skall bort, alla dvdfilmer, men inte böckerna i vardags- och sovrummet, tack och lov. Allt detta skall ske före onsdag, då fotografen kommer. Annonsen kommer att läggas in nästa fredag, men när visningen skall vara vet jag inte ännu. Jag är helt slut...

Nu skall jag mata vovvar och ta en promenad med dem. Skitväder, så vi kommer att bli blöta igen. Sedan skall jag åka och hämta en gargoyle, som jag sett på Facebook.

Återkommer.

Hur ska jag göra?

Torpet i Heby, var inte något att ha. Kände inget för området, huset låg längst upp i en svag backe, tomten skulle ta flera år att röja och trappen upp till övervåningen var en no-no. Alltså åkte jag besviket hem igen. Funderar på hur jag skall gå vidare? Måste ändra lite i sökningsfiltret på Hemnet.se och se om jag får bättre resultat. Annars har jag suttit och läst på om reavinstskatten och lån. Inte för att jag behöver något lån, förutom för kontantinsatsen och ett överbryggningslån, tills jag sålt min lägenhet. Förhoppningsvis går jag med en liten vinst, när jag säljer, men den kommer inte att bli särskilt stor om jag ändrar sökalternativen till något med högre pris. Äsch, jag får testa och se vad som dyker upp.

Ett hus som jag var intresserad av, och tänkte gå på visningen av, såldes nu på kvällen, så den visningen är inställd och jag är förbannad. Här respekterar man att man skall gå på visningen, men säljarna respekterar inte mig och min tid. Visst hade jag tänkt att smita dit och titta på huset imorgon, då det ändå inte bor någon där, men jag tänkte ändå också gå på visningen, för att se hur det faktiskt ser ut inuti. Nu har jag inte ens en chans, och det är inte första gången det händer. Jag blir så himla ledsen och arg.

Det mesta är väntan

Embla 8 och en halv månad.

Embla har växt om Ymer och väger 1 kg mer än honom och 1 kg mindre än Loke. Det där med rasstandard verkar vara överkurs för vissa uppfödare. Det är tur att Ymer är en envis jycke och fortfarande gillar att brottas med henne. Dessutom har Loke upptäckt att hon är jättekul att leka med, men han drar gränser, vilket är lite svårt för henne att förstå.

Husletandet går vidare, men de flesta är en besvikelse. De ligger fel, är i för dåligt skick eller blir alldeles för dyra. Jag sticker iväg på visningar, men i de flesta fall, behöver jag inte ens gå in, för att förstå att de inte är bra. Räcker oftast med att komma fram, för att se att området inte "duger". Just nu känns det ganska tröstlöst. Imorgon skall jag åka till ett torp i Heby, och så här långt ser det bra ut, men det är en trappa, som jag inte är säker på. Återkommer med info, när jag varit där.

Livet så här långt.

Gott nytt år!

Embla klarade nyårsafton galant. Måste också tacka alla för att de sprängde och smällde mycket mindre denna gång, vilket gjorde nyårsafton spenderades lugnt och stilla i soffan.

Husletandet fortsätter och på måndag ska vi försöka hinna med två visningar. Återkommer med resultatet. 

Lite hundskryt

När jag fick hem Loke, hade han problem med kloklippet. Något som pågick i flera år, och endast fixade till sig när jag insåg att godis var lösningen. För varje tass, en godisbit. Det är fortfarande inte kul, men han tolererar det.

När jag fick hem Ymer hade han inga som helst problem, förutom de första två gångerna. När jag sedan insett att hans uppfödare lärt honom hur det hela skulle gå till, så blev det fantastiskt lätt. Han sitter på bordet och jag tar tag i en tass och klipper. Eftersom vi inte snålar på godis, så får han också en bit för varje tass.

Nu när jag fått Embla, hade vi lite snack om saken, och hon kände väl sig inte helt trygg i mina händer, men det gick ganska bra. Eftersom jag visste att det skulle gå att göra det hela enklare, så började jag på samma sätt som jag gjorde med Loke. Det gick, men det blev ändå lite ledsna och sura miner från lilltjejen. Ända till att jag kom ihåg, att tibbar är smarta. Jag satte alla tre på bordet, och började med Loke, sedan Ymer och när jag kom till Embla, hade hon fattat grejen!!! Nu sitter hon också still när jag tar tag i tassen och klipper klorna. Självklar är godis inblandat, men det är som det ska vara.

Loke insåg ganska snabbt, redan när han var valp, att om jag lät honom sitta vid dörren, tills jag tagit av mig strumpor och byxor, skulle han in i duschen. Inga som helst problem. Ymer fattade också nästan direkt vad det var frågan om. Det tog inte nämnvärt längre tid för Embla att förstå heller. Det är ju helt fantastiskt.


Älskade mysvovvar!

Tiden går så fort

Snarkande valp. Det är sällan hon är så här stilla. Hon går under alias "Duracellkaninen". Vi älskar henne högt, även om killarna känner att hon är alldeles för aktiv. Nu när hon kommer upp i soffor och fåtöljer känner sig Ymer extra terroriserad, men han gör sitt bästa för att komma undan när det blir för mycket.

Hon gick ut starkt med rumsrenheten, men har de senaste 3 veckorna fallerat alldeles för många gånger. Hon kissar nämligen i sängen, och mitt stackars duntäcke känner sig helt utarbetat och har blivit ganska tunnt och emligt, pga alla tvättarna. Förhoppningsvis kommer det att gå bättre inom kort, men det är faktiskt första gången, som jag har haft en valp, som kissar både i sin bädd och sängen. Har aldrig hänt mig förr.

En sak som jag grämer mig över, är uppfödare som inte erkänner att de inte helt följer rasstandarden i sin uppfödning. När jag säger saker, som uttryckligen står i standarden, säger uppfödaren att det inte står där, men jag vet att det står eftersom jag precis läst det. Jag har två tibetaner, varav den ene inte följer standarden i storlek. Jag älskar honom ändå, men problemet är att den andre följer standarden, vilket gör att han alltid hamnar underst i lekhögen. Ett av skälen till att jag valde att ta en tik, var att jag tänkte att han kunde få en kompis i sin egen storlek, men som det ser ut just nu kommer hon också att bli för stor. Hon är underbar och mysig, men hon kommer alldeles snart ha växt om honom.

Hon väger nu 5.2 kg och är lika hög som Ymer. 

Annars lever jag mitt liv som vanligt. Försöker fortfarande hitta något bra ställe att flytta till, då det här området blivit ett helvete. Kan inte gå ut i skogen och promenera, utan att bli nerkörd av cyklister, och nedsprungen av joggare och alla skolungar. Skolor, fritids och dagis anser att vårat naturreservat är till för dem och alla andra ska bara hålla sig ur vägen. Det gäller förresten inte bara dem, utan joggare och cyklister också. I morse gick jag ut med hundarna klockan 8, och inte fan fick man gå i fred. Nä, jag måste komma härifrån. Det är dock väldigt svårt att hitta någonstans där man vet att man inte kommer att behöva flytta ifrån igen. 

Här händer det en massa grejer

Fredagen den 2:a augusti, åkte jag och hälsade på uppfödaren, hennes hundar och valparna.

Så här såg det ut i valphagen. Mamman var ganska trött på dem, och stod bara still i någon minut, innan hon hoppade upp och lade sig på soffan. Ännu visste jag inte vilken valp som skulle komma hem till oss, men de var alla jättefina.

I princip alla tikarna på Sippans kennel, var röda, i olika nyanser. De var jättesociala och jättetrevliga. Alla ville hälsa och klappas, och eftersom uppfödaren har sexton tikar, tog det en stund att komma vidare in i huset. När jag väl landade i valphagen, blev det full rulle och det var underbart. Alla sex valparna klättrade och tuggade på mig och mina skor. Helt fantastiskt. Jag tog massor av bilder, men de blev i princip alla suddiga.

Bilden nedan tog uppfödaren ett par veckor tidigare, och valpen som är på bilden, är den som sedan följde med mig hem.

När jag åkte därifrån, hade jag fått veta att jag skulle få hämta min valp, när hon var 10 veckor gammal. Det skulle bli den 24:e augusti. När det gällde vilken valp som skulle flytta hem till mig, berodde det bland annat på att uppfödaren själv skulle välja en att spara, och dessutom fanns det två andra valpköpare, som ville ha utställningshundar och tikar att ta valpar på. Jag sa, att jag inte ville ställa ut, och egentligen bara önskade mig en så röd valp, som möjligt. Hon behövde inte vara snygg, bara hon var röd. Jo, jag vet, att jag har konstiga prioriteringar.
Nedräkningen började och spänningen var olidlig. Eftersom jag inte ville ringa och störa, så väntade jag med att höra av mig till den 18:e och då sa uppfödaren att hon trodde jag ångrat mig! Hon hade försökt ringa mig flera gånger, men inte kommit fram. Det fanns inga missade samtal på min telefon, så jag vet inte vad som hände där, men jag försäkrade henne om att jag verkligen inte ångrat mig. Jag frågade också när jag kunde hämta valpen och hon sa att jag kunde hämta henne samma dag. Hon kände sig lite trött och matt av att ha alla valparna kvar och ville faktiskt bli av med dem. Jag frågade om jag kunde komma dagen efter istället, då jag blev lite överrumplad. Det gick bra, så den 19:e augusti åkte jag och killarna iväg, för att hämta hem Embla.

Väl där, fick vi lov att vänta in en annan valpköpare, men sedan blev det dags att få veta vilken valp som skulle bli min. Visade sig att uppfödaren fortfarande inte bestämt sig, men att den andra valpköparen, redan visste vilken hon ville ha. Sedan blev det ett himla dividerande och diskuterande, men tillslut kom hon fram till vilken hon tyckte jag skulle ha. Sedan skrevs det papper i en massa exemplar och tillslut blev jag av med en bunt pengar och fick en hårig, röd, liten tjej att ta med mig hem. Det bästa var att när jag fick redan på vilken valp det blev, så höll jag ögonen på henne hela tiden, men uppfödaren lyckades försöka pracka på mig en annan valp, eftersom hon inte såg skillnaden. Likadant var det med den andra valpköparen, som gullade med fel valp, flera gånger. Lite kul att inse, att trots min nervositet, var det jag som hade bäst koll. Jag nekade flera gånger, när fel valp skulle lämnas över, och förklarade vilka kännetecken min Embla hade. När jag väl fått rätt valp och satt henne i transportväskan, rastat killarna och snackat i en evighet igen, så åkte vi hemåt.

Får jag presentera Sippans Julie hint of Loreley.


Sedan denna tjej kom hem till oss, har det tagits en massa bilder. Några av dem följer här.



Imorgon blir Embla 14 veckor gammal, så fortsättning lär följa.

Allt och lite till

En av valparna i denna kull, som föddes den 15 juni, ska flytta hem till oss. Jag är så nervös och lycklig, att jag knappt vet vart jag skall ta vägen. Det blir en tik denna gång, då hela kullen endast består av tikar. Helst ville jag ha en kille, men inga röda killar finns att få tag på. Det skall bli intressant att se hur killarna kommer att ta detta. Förhoppningsvis kommer den tjej, som flyttar hem till oss, att ha dem under sin tass ganska direkt.

Fram till hämtningen försöker jag få till det med en hundbur till bilen. Pappsen har lovat att mäta upp hur stor plats vi kan använda i bak. Eftersom bilen inte har något riktigt bagageutrymme, måste baksätet fällas ned. Helst skulle jag vilja ha en sittplats kvar, vilket gör att jag verkligen måste mäta upp hur stor buren kan vara. Bilen står fortfarande kvar i pappas garage, eftersom jag ännu inte fått någon parkeringsplats, vilket gör att jag inte kan mäta den själv. Tyvärr har pappa lite svårt att komma ihåg vad jag sagt, vilket gör att jag nu endast vet hur stort det är i bak, när alla sätena är nedfällda och inte när det bara är två. *suck* Nu verkar det som att den bur jag valt, finns att få tag på i flera butiker, så jag kanske inte behöver vänta i veckor på att få hem den. Vill dock gärna hinna vänja killarna att åka i den, innan lilltjejen kommer, vilket antagligen blir i slutet av augusti.

Sorg, total skräck och lättnad

Den här bilden visar min mamma.

De senaste två dygnen har varit en riktig berg och dalbana. Det började med mammas begravning i onsdags. Jag frågade om jag fick ta med mig hundarna till kyrkan, men fick nej pga allergier, som vanligt. Fick lov att be min granne om hjälp och hon ställde upp. Begravningen var underbart trevlig och det var roligt att se mina närmaste släktingar, för första gången på över 10 år. Ceremonin var vacker och firade mammas liv. Den var ljus och varm, samtidigt som det självklart var sorgligt. Sedan skulle det bli begravningsmiddag, men på vägen dit, kollade jag min telefon och såg att grannen hade ringt. När jag ringde tillbaka fick jag veta att Ymer hade försvunnit!

Pappa skjutsade mig hem, så jag kunde söka efter vovven och förväntade sig att jag skulle hitta honom ganska snabbt, så jag kunde komma till middagen lite senare. Så enkelt var det inte. Ymer fanns ingenstans i området. Grannen berättade att hon jagat honom runt i över två timmar, innan hon ringde mig. Hon ringde endast när hon inte längre kunde se eller höra honom. Han hade nämligen sprungit precis utom räckhåll hela tiden, och hon hade föst honom runt framför sig. Detta pågick tills hon inte längre kunde se eller höra honom. Då hämtade hon tydligen bilen och började leta efter honom via bilvägarna. Letade också via cykel och sedan ringde hon mig. Jag gick runt vårt område, ropade och visslade. Inget hördes eller syntes från Ymer och tillslut insåg jag att han inte fanns i området längre. Antingen hade han blivit överkörd eller så hade någon tagit hand om honom. Då polisanmäldes hans försvinnande. Det tog en och en halv timme att komma fram för att göra detta.
Nu var klockan 17.00 och vi funderade på hur vi skulle fortsätta. Jag skickade ut grannen, med bilen igen, för att se om hon kunde se honom någonstans. Skrev ut lappar med bild och telefonnummer, som jag sedan satte upp på alla våra busshållplatser. Jag lade också ut efterlysningen på Facebook på min privata vägg, föreningens, Bosses hundhjälp och Missing dogs Stockholm. Smsade alla våra hundkompisar i området och skickade iväg de som kom förbi för att leta. Klockan halv åtta ringde de från polisen och berättade att en hund som de trodde kunde vara min hade hittats i Kista. De gav mig telefonnumret till den som ringt in om detta och jag ringde upp henne, med förhoppningen att hon fortfarande hade min hund. Tyvärr hade hon redan lämnat över honom till en polispatrull några timmar innan jag fick redan på att hon hade honom. Då satte jag mig i telefonkö igen till polisen, för att höra vart de tagit honom. Det tog som vanligt evigheter och tillslut sa en av de hundägare, som hjälpte till att leta, att vi åker ned till Sollentunas polisstation och frågar om de visste, så det gjorde vi. Jag satt fortfarande i telefonkö när vi kom fram, och det visade sig att de hade stängt klockan 16.00. Jävla banktider på en polisstation!? Som tur var såg chauffören att det kom en polisbil bakom oss och stoppade den. Precis då kom jag fram på telefonen, så medan min kompis försökte få svar från de i polisbilen, försökte jag få svar från telefonisten. Denna var inte säker på att hon kunde får fram informationen och poliserna sa att han definitivt blivit körd till Solna polisstation. Jag lade på telefonen och vi åkte iväg till Solna, där polisstationen stängt klockan 20.00 och vi var där 15 minuter försent. Det fanns en porttelefon att ringa på, och jag blev satt i en ny telefonkö.
Efter att ha blivit bortkopplad två gånger och bråkat med olika telefonister, fick jag äntligen prata med ett befäl, som skulle försöka se vad han kunde hitta. Efter några minuter kom det plötsligt ut tre poliser, från stationen och de sade: "Vi tappade honom." Vi trodde de skojade med oss men så var det inte. De hade verkligen tappat honom, när de skulle ta honom ur bilen i Solna!

När vi äntligen förstod att de menade allvar, lyckades vi få fram att de tappat Ymer och han vägrade komma på inkallning, vilket att gjorde att de började jaga honom runt. Enigt uppgift hade de jagat honom i fyra timmar och sedan givit upp. De hade jagat honom runt polishuset, ut på Ankdammsgatan och ned på Skytteholmsfältet. De hade minsann slösat hela passet på att jaga runt efter min hund. De hade minsann till och med få ta fram en cykel för att kunde förfölja honom, eftersom han var så himla snabb. Ni kan tänka er ångesten och ilskan jag kände. Jag frågade varför de inte ringt till mig, men de sa att jag inte polisanmält att min hund var borta. Det visar sig alltså, att de hade tagit upp honom vid tretiden i Kista och tappat honom en halvtimme senare. Vår polisanmälan kom ju inte in förrän vid fem, då vi fått sitta i telefonkö i över en och halv timme. De kunde inte heller besvära sig med att ringa och kolla igen, när de givit upp på att jaga Ymer. Jag var så jävla arg att jag fick lov att gå därifrån. Annars hade jag nog gjort något, som hade kunnat sluta i fängelsestraff. Min chaufför lyckades få ur dem var de sist sett honom och vi började leta.

Jag gick runt Skytteholmsfältet, Huvudstafältet och gick sedan Ankdammsgatan upp. Hela tiden visslade jag och ropade. Mina snälla hundägarvänner gjorde en sväng genom nedre delen av Råsunda och kollade vid Solna Centrum och Maxrestaurangen som ligger där. Ingen Ymer. Klockan elva fick vännerna dock lov att åka hem till sina egna hundar och blev avbytta av en annan underbar hundägare. Denna gjorde samma runda som vi gjort och jag gick ut och kollade om det hänt något på Facebook. När vi möttes upp igen fick jag ett samtal från en person som sett efterlysningen och sade sig ha sett honom i ett skogsområde vid Rudviken. Vi gick de trehundra meterna från polisstationen och började söka där. Vägen dit går via en vältrafikerad väg och över Solnavägen. Det var också helt åt andra hållet från vart poliserna sagt att de sett honom senast. Vi hittade inte vovven och vi gjorde ett kort besök på Industrivägen, men han var inte där. Inte som vi kunde se eller höra i alla fall. Nu hade klockan blivit ett och vi kom fram till att jag behövde åka hem och sova någon timme och fortsätta och leta nästa dag.

När jag precis somnat ringde polisen och berättade att vovve hade blivit sedd på Industrivägen och jag debatterade med mig själv om ifall jag skulle ta bussen in igen eller inte. Insåg dock att jag behövde ett par timmar sömn.

Nästa morgon, klockan halv sex, åkte jag tillbaka. Letade, ropade och visslade mig igenom industriområdet. Efter ett tag ringde bästa kompisen från Farsta och sa att hon var på väg in för att hjälpa mig. Jag fortsatte leta, fråga människor och fundera på var han kunde vara någonstans. När jag kommit ned till Solnavägen igen, ringde telefonen och en kvinna sa att hon ringde från gamla Karolinska och att hon sett Ymer på busstorget. Rusade ditåt och min kompis hann ifatt och körde mig sista biten. När vi väl kom fram, hade han hunnit försvinna. Vi letade och jag visslade och ropade. Ingen hade sett honom, men så ringde samma kvinna igen och sa att hon såg honom springa längst Karolinska vägen, mot Solnavägen. Hon och hennes kollegor försökte få honom att springa åt ett säkrare håll, men lyckades inte med det. Jag och min kompis rusade iväg efter honom, men vi såg honom inte ännu. Tillslut hann vi i fatt och lättnaden var obeskrivbar, men vi var inte ur faran ännu, då han fortfarande var på väg mot Solnavägen. Efter en vissling och rop, så vände han sig om och såg att det var jag. Jag tvärnitade och pratade med honom, som man gör när man möter någon man älskar och han började skälla ut mig. Det var en lång monolog om allt jag gjort fel och han sprang bara runt mig precis utom räckhåll. Jag plockade upp en skål med lite vom och en flaska vatten. Visste ju att han antagligen både var hungrig och törstig. Satte mig på huk och kladdade in fingrarna med lite vom och höll fram emot honom. Han kände doften och efter en stund smög han nära nog för att kunna slicka vom från mina fingrar. Efter ett evigt flörtande och smygande försökte jag nå honom och det resulterade i att han sprang ut på Karolinska vägen, men som tur var hade folk uppmärksammat vad jag höll på med och fått trafiken att sakta ned. Jag fick lov att börja om igen och nu tog jag fram mitt hemliga vapen. Hans soffkudde lades ned framför mig och jag satte mig på marken, fortfarande med lite vom och hällde upp vatten i skålen. Pratade med honom om hur mycket jag älskade honom och att jag inte alls var arg och han började närma sig igen. Drack ur skålen och då jag inte gjorde minsta rörelse för att ta honom såg jag hur han började slappna av. Jag klappade lite på kudden och sa att han kunde ju lägga sig på den, vilket han gjorde och då strök jag honom lätt över kinden utan att han försökte gå. Istället började han krypa närmare och jag fick klappa honom på huvudet, så som han älskar att jag gör. Nu kunde jag även låta handen stryka över hans kropp och då smög han tätt intill mig. Äntligen hade jag honom hos mig igen.

Denna bild är tagen direkt efter att jag lyckats sätta selen på honom, och denna selfie skickade jag dirket ut till alla som väntade och undrade.

Sedan vi kommit hem har det mest sovits i soffan och vi har gått väldigt korta promenader, då han verkar ha stukat foten och är mör efter dygnet av skräck. Idag gick vi lite längre och nu ligger han i soffan igen. Allt är åter som det ska vara.

Christina Maria 1944 01 12 - 2019 05 13

Idag, på eftermiddagen, dog min mor, efter en längre tids sjukdom. Jag var där i några timmar och när jag gick därifrån, bad jag henne om ursäkt för att jag och hundarna väsnats, kysste henne på kinden och önskade henne god sömn och gick till bussen. När jag satt på bussen hem, en halvtimme senare, ringde pappa och berättade att hon precis dött.

Väntan

Nu är det bara väntan kvar. Mamma ligger och sover och är inte kontaktbar. Hon är så fullproppad med smärtstillande så hon är hög på det. Jag är bara glad att hon inte har ont. Vi sitter i väntrummet och pratar. Hundarna ligger nedanför bordet och väntar de också.