Jag sitter i en avundsvärd situation om man frågar andra. Jag har fått ett jobb dit Loke får följa med. Det är ett ganska enkelt och oförargligt arbete, som jag kan sköta utan problem.
Att jag sedan sitter på en arbetsplats som ligger mitt i stan dit jag måste åka varje dag, via pendeltåg, gör mig dock oerhört stressad. Folk är livsfarliga, otrevliga och respektlösa. Varje dag kryssar jag och vovve runt i boskapshjorden som förhoppningsvis inte börjar skena och trampar ned oss. Varje dag blir jag skitförbannad och vill bara skrika rakt ut. Varje dag funderar jag på om det inte borde anses som självförsvar om jag skjuter ihjäl en taxichaufför. De verkar inte ha läst teorikursen innan de fick sitt körkort, vilket utsätter oss alla för livsfara. Varje dag vill jag stampa på en hundägare som envisas med att släppa fram sin "lilla telning" utan att inse att jag inte vill att min hund skall bli utsatt för vad det nu är den jycken tänker göra. Varje dag är jag helt slut när jag kommer hem och det slutar för det mesta med att jag slocknar i soffan direkt.
Nästan varje dag undrar jag hur jag hamnade precis där jag INTE ville vara? Allt jag gjort i mitt arbetsliv är att försöka ta mig bort från där jag är nu, men vad fan hände? Fast att jag verkligen försökte undvika det, ramlade jag ned i björnfällan utan att se något sätt att ta mig upp ur hålet. Jag vill inte sitta på ett jobb som jag inte kan vara borta från en dag utan att arbetsuppgifterna samlas i stora högar och räkningarna förblir obetalda. Jag vill inte att min arbetsgivare skall vara beroende av mig. :-/
Inte nog med det så är mamma tillbaka på sjukhuset, vilket ger mig ännu mer ångest. Oron för hennes hälsa och välbefinnande är stor, vilket är ganska självklar, men att också sitta i rävsaxen med hennes gamla arbetsuppgifter gör inte saken bättre. Jag kan inte stanna hemma och vara sjuk för min egen skull, då hon och pappsen är beroende av att jag sitter här och håller skutan på rätt kurs.
Ångest.
1 kommentar:
*styrkekramar*
Skicka en kommentar