Igår träffade jag en granne och hans två barn, när de var påväg till bilen. När vi gick där och pratade lite frågade de om jag sett deras katt. Det finns en massa katter i området, av alla storlekar och former, men just deras kattunga hade jag inte sett. Den var en tigrerad liten kille på 3 månader och han hade följt efter dem dagen innan, när de också var påväg till bilen. Sedan dess hade de inte sett till honom, men som av en händelse när vi gick där och pratade hörde vi en kattunge som klagade. Visade sig vara rätt katt och jag upplyste fadern lte i bakgrunden att medellivslängden på en katt som bor närmare än 2 km från en trafikerad väg bara är 2 år. Sedan plockade de upp katten och vi skildes åt. Idag när jag var ute med Loke träffade vi på stackars Findus igen. Han var ännu en gång ute alldeles ensam. Men för helvete! Han är ju bara 3 månader gammal, det regnar och det är kallt. Hur fan kan ni vara så förbannat själviska och låta honom gå ut? Jag fattar inte hur de tänker. Funderade ett ögonblick på att ta med honom hem till oss, men förkastade idén då jag inte har någon "utrustning" för att kunna ha honom här hemma. Jag blir så himla ledsen på folk som inte fattar att de gör fel. :-(
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar