Odenslund

Jag vet inte vilken gång i ordningen jag sade det, men den här gången verkar det ha gått in iaf. Jag sade att vi borde sälja Odenslund. Mamma tog denna gång till sig detta och ringde en mäklarfirma. Idag var vi ute och visade stället för en representant.
I sisådär en halvtimme satt jag där och bara njöt av tystnaden och den fantastiskt vackra trädgården. Den må vara misskött och allmänt övervuxen, men överallt växer det de mest fantastiska aklejor och solen sken, fåglarna kvittrade och det doftade så rent och underbart. Jag funderade på om jag kanske skulle ta mig i kragen och börja fixa rabatterna och försöka få någon ordning på det hela. Kanske jag sagt för mycket när jag sagt att stället borde säljas? Känslan av började övergå i ånger, men då skedde det... Tystnaden slogs sönder av flygplanet som flög rakt över oss. Efter klockan 10 flög det ett plan var tredje-femte minut. Jag vet inte hur länge det höll på, men det fortsatte iaf fram till dess att vi åkte vid 12. Där fick jag ännu en gång exempel på hur jävla sorgligt det blivit att vara där ute. Tystnaden som tidigare var så fantastisk är nu endast ett litet mellanspel. Man kan räkna minuterna, sedan utsätts man för jetplanen som forsar fram mot den tredje landningsbanan på Arlanda. Det är förjävligt.
Jag är aldrig där numera eftersom skogen också blivit förstörd och flygleden går rakt över tomten. Enligt uppgift skall skogsbolaget städa upp skogen efter det att de varit där och rensat bort träd, men det sker inte hos oss. Det är stört omöjligt att gå i skogen. Du måste följa de stigar som grannen och deras hästar trampat upp, annars fastnar du snart i en snårskog av grenar och skräp. Svampställena är också förstörda eftersom skräpet gör att det blir svårt för svamparna att ta sig upp.
Sanningen är dock att jag inte varit speciellt intresserad av att vara därute sedan Goofy dog. Jag lyckades hålla kvar lusten av att vara där ett tag, när jag hade egen bil, men tillslut försvann den. Det var inte bara Goofys död som gjorde det. Kära mors hot om att sälja, varje gång vi blev osams, gjorde ju sitt till. Personligen rotar jag mig om jag får chansen och jag var fast förankrad i Odenslunds jord, ända tills rädslan för att mista stället gjorde att jag inte längre vågade känna mig bunden till det. Inte någon höjdare direkt.
Nu skall det förhoppningsvis säljas till någon annan glad torpgalning.