Den senaste veckan har jag varit hög, hög, hög. Buren på mina glatt galopperande hormoner. Dessa hormoner har givit mig känslan av öppenhet, tillgänglighet och skönhet. Av att allt är möjligt, vilket inneburit att jag gladeligen har flörtat med alla mina favoritpojkar. Dessa har av någon outgrundlig anledning givit mig illusionen av att vara precis lika öppna och tillgängliga. Att de är attraktiva är ju ganska självklart i mina ögon, men att jag skulle vara attraktiv i deras, har inte varit lika självklart... Tills denna vecka, när hormonerna spridit sig i min kropp och drogat ner mig. Det har varit en underbar vecka. Idag gjorde jag mig vacker för att fortsätta denna trend. Jag fixade håret, noppade ögonbrynen och blekte mustaschen. Iväg gick jag, fylld av tillförsikt.
Platt fall och magplask blev resultatet. Inget fel på pojkarna eller deras öppna och välkomnande leenden, men min hormonnivå sviktade och föll till en alarmerande låg nivå. Plötsligt ser jag inte längre att det ens skulle finnas tillstymmelse av en chans av att komma dem nära. Jag kan inte för mitt liv tro att något sådant är möjligt. Så nu sitter jag här igen och vet att om c.a. 28 dagar kommer allt att upprepas. Månen kommer att ha gått sitt varv och ännu en gång kommer jag få några dagar när det känns möjligt, att uppnå något oändligt mycket mer... Tyvärr vet jag dock att denna känsla är förgänglig och att den bara kommer att sträcker sig över just de dagarna.
Vore det inte fantastiskt om jag lyckades träffa någon under denna period, då jag tror mig vara tillräcklig för någon annan? Är inte det en nåd att stilla bedja om? OM jag träffade någon som tog iniativet och gjorde ett närmande under en sådan vecka, skulle jag antagligen släppa allt och falla handlöst. Varför är tajmingen aldrig rätt?
Om en vecka eller två kommer hormonerna ta nästa steg och göra mig öppen för en annan sorts relation. Inget flirtande, utan bara pang på rödbetan. Pang på vad som kan göras princip var som helst, om man bara är desperat nog, vilket jag kommer att vara. Kunde man kanske få chansen att möta någon som skulle ta initiativet till något sådant? Jag har ju hört rykten om att pojkar bara tänker på en sak och skulle de göra det då, när jag bara tänker på precis samma sak, kunde jag kanske få till det? Var är ni någonstans?
Jag fyller 40 om 5 månader... jag har aldrig lyckats tajma det med någon över huvud taget. Livet är lite väl komplicerat för en som jag. *suck*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar