Det började regna

Valpen finns tillgänglig, otingad och hämtningsbar. Efter att ha gjort en ransakning av mitt hjärta tog jag steget ut i det okända. Jag kollade min ekonomi och den sa att det skulle funka. Frågade om jag kunde tänkas få semester, vilket faktiskt kanske kunde ordnas. (Mamma kom annars med ett jättebra alternativ. Tack mamsen! =c) Nästa steg blev då att börja ringa runt för att hitta någon, av alla de som erbjudits sig, som faktiskt kunde ställa upp det halvår det gäller. Till de av er, som också läser den här bloggen, vill jag bara säga att jag är inte arg på er, bara frustrerad. Det kändes så knasigt med tanke på att det jag nu oroade mig över var, om jag själv skulle klara av en ny valp och inte att jag inte skulle hitta någon som kunde ställa upp. Inser också att jag kan ha gått lite klumpigt fram i min förfrågan, även om jag faktiskt inte kan se hur det kommer sig, att den jag är hundvakt åt varannan vecka inte kunde ställa och vara hundvakt åt mig på samma villkor?!

Jag får alltså avstå den här gången och frågan är väl när tillfället kommer igen? Hade iofs inte tänkt kasta mig ut i det okända så snart efter Bulles död, men när chansen fanns, försökte jag så klart ta den. Nej, jag är inte bitter. Jag sörjer, men det är ju inget nytt. Jag såg en ljusglimt i tunneln, men nu har det börjat regna och det är mörkt igen.