Varulvar och annat...

Den senaste tiden har jag lagt ut ett flertal böcker på tunnelbanan. Jag är ju en av de där galningarna som lägger ut böcker i stan, på en bänk eller ett bord. Medlem på BookCrossing. Jag blir av med böcker som jag inte vill ha i min bokhylla och jag känner mig så duktig. Har läst säkert 5 böcker på raken som alla sög något alldeles kapitalt. De åkte då självklart ut. Beställde ett antal nya böcker med förhoppning om att de skulle vara bättre. Började med en varulvsbok i den romantiska genren. Av baksidetexten fick jag uppfattningen att hjältinnan var en varulvsjägare och råkar på en varulv som hon sedan inte vill jaga.
Glad i hågen satte jag mig och började läsa, men vad besviken jag blev. Det visade sig att det hela rörde sig om flera olika personer. Det var två stycken kvinnliga huvudroller och tre stycken manliga, varav den ene var varulven. Boken börjar med att berätta hur det ena paret möts och sedan formligen öser de ur sig allt elände man kan tänka sig om varulvar. Det andra paret visar sig redan vara ett kärlekspar och mannen är en vampyr. Allt blir den värsta sortens Allers-novell och mer skitsnack om varulvar. Författarinnan beskriver också varulven som en psykopatisk galning med hybris. Dessutom är den tönten en smycketillverkare som klär sig chiqt. Bläääääääääää. Efter att ha läst några sidor börjar jag undra om kärringen som skrivit boken verkligen menar allvar? Av någon sorts självplågande envishet läser jag tillslut ut boken. Jag skummade en hel del, den sög verkligen rejält.
Det som gjorde mig allra mest fundersam var egentligen att jag kunde bli så jävla föbannad över att läsa om självgoda människor som snackar skit om en varulv, som dessutom är en mes? Jag menar, hur engagerad kan man bli och varför i h-veta sitter man och läser sånt skräp? När jag lugnat ned mig lite och börjat fundera mer på boken undrar jag faktiskt över författarens skrivande. Menade hon verkligen att jag som läsare skulle bli heligt förbannad på dessa människor och den där jäkla vampyren, som bara kategoriskt skulle slakta ALLA varulvar? Hon beskriver också hur vampyren kommer med en teori över hur det kommer sig att varulven blivit som han blev. Den går ut på att han inte fått någon vettig fostran i hur man är varulv. Tre sidor senare får man veta att den ende som kunnat lära honom varulvars vett och etikett dessutom blivit skjuten... av vampyren, när varulven var en liten pojke. Alltså borde man i förlängningen se det som att vampyren är skyldig till de psykiska tillkortakommanden varulven hade, genom att ha sett till att barnet inte hade någon förebild under uppväxten? Var det så författaren tänkte eller läser jag in saker som hon missat i sitt skrivande?
Värst var iaf att boken slutade med ett Harlekinslut. "Och så gifte de sig och levde lyckliga i alla sina dagar." *kräkreflex*

För er som gillar varulvar så rekommenderar jag filmen Blood and Chocolate. Det är den första varulvsfilmen jag sett där förvandlingen är precis så snygg som jag alltid föreställt mig. Filmen är också helt ok, för genren, men förvanlingen är det som gör det. =c)