Jag har sett två filmer de senaste dagarna. Miffo är en svensk film som handlar om en idealistisk ung präst, som bestämmer sig för att ta en tjänst i en förortskyrka. Där träffar han den rullstolsbundna Carola och förvecklingar följer. Filmen är trevlig och småkul, men det är alltså en film där huvudpersonen är präst, men Gud bara nämns i förbifarten. Ingenstans pratas det heller om tro. Den manlige huvudrollen kunde lika gärna ha jobbat för Röda Korset eller varit bilskollärare. Hade det varit en engelsk eller amerikansk film hade Gud åtminstone varit närvarande. Då hade en del i filmens problematik varit just denna tro, men i en svensk film är det bara som en kuriosabakgrund. När de pratar om huvudpersonens yrkesval nämns det heller aldrig någon tro eller kallelse. Varför är vi så rädda?

Såg också Tsotsi som var en alldeles fantastiskt bra rulle. Slogs av hur stora likheterna är. Sverige eller Sydafrika spelar egentligen ingen roll. Samma människor och samma problem, även om de är VÄRRE och mycket mer AKUTA i Sydafrika än i gamla Svedala. Rekommenderas varmt.