Jag har en granne, som verkade ganska OK de första gångerna jag träffade henne. Hon är hundägare till en Pumi, som är sjuk, vilket gör att hon har en vagn att dra runt honom i. Själv har hon en svår sjukdom, som gjort att hon fått opereras ett otal gånger, och har i princip alltid ont. Efter att ha gått några korta promenader med henne insåg jag att hon är en rasist. Det är inte invandrarna som är värst utan det är svenskarna. Allt som svenskar gör är fel och danskarna, eller i princip vilken annan europé som helst, är mycket bättre och trevligare. Om hon kunde, skulle hon flytta till Danmark direkt, men det vill inte hennes make. Detta är dock inte det som är det jobbigaste med henne, utan det är att hon är så himla bitter och egocentrisk. Allt, som alla andra gör, är fel och i princip bara för att djävlas med henne och det hon vill göra. Hon öser galla över allt och alla, speciellt sin make. Jag har länge undrat över att han fortfarande är kvar. Om hon någonsin kommer ihåg att fråga hur det är med mig, så lyckas hon få det till att någon är dum eller vill mig illa. När jag försöker säga emot, talar hon om att hon minsann vet bättre än vad jag gör. Det är många gånger som jag bestämt mig för att aldrig mer umgås med henne, men hon lyckas alltid att veva in mig igen.
I lördags fick jag ett sorgligt SMS, där hon informerade mig om att maken lämnat henne. Jag har svarat att jag är ledsen för hennes skull och har sedan försökt hålla mig undan. Tyvärr hann hon upp mig idag, vilket gjorde att jag och grabbarna fick gå och lyssna i över en timme, medan hon berättade hur hemsk hennes make har varit i alla år, men att nu förstod t.o.m. hans föräldrar hur hemsk han är. Hon undrar över hur hon ska klara sig på sin sjukersättning och om hon kommer att bli tvungen att flytta. Det enda jag kunde tänka på var att hennes stackars hund tvingades att lyssna på hennes bittra tirad. Det är inte underligt att han är sjuk i all den negativa atmosfär han tvingats leva i.
Jag önskar innerligt att jag inte kommer att bli likadan i framtiden. Det är självklart jobbigt att vara sjuk och ha ont, men jag får helt enkelt inte låta det bryta ned mitt sinne för allt det vackra som finns överallt omkring oss. Vissa dagar känns det som om allt går nedför, men nästa så ser jag koltrasten som flaxar omkring och letar efter mat, eller Ymer som försöker gräva sig ned i den frusna marken. Om de inte ger sig, varför skulle jag göra det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar