Envisare än synden...

Igår fick jag lov att utnyttja VaVen (Vård av Vovve) på jobbet. VaV är något som UPCs anställda har 'rätt' till pga att arbetsledarna tycker att det är en bra idé. Jag klagar inte! Perfekt eftersom Fenrir igår roade sig med att spy i kaskad en massa gånger och sedan låg och sov i en liten sorglig hög. Sista gången han sprayade mitt vardagsrumsgolv kom syndaren upp. Hundskrället hade lyckats svälja en kardborre! En hel sådan... inte små delar som brukar spöka på sommarhalvåret, utan en hel alldeles rund och taggig kardborre. Emellanåt undrar jag vad min vovve håller på med? Nåja, han fick svälta igår och nu på morgonen fick han mjukisfrukost som bestod av kokt fisk och ris. Har vi tur så kommer maggen att hålla sig lugn nu. Fenrir är iaf tillbaka till att vara en galen och leksugen hund. Han har sprungit som en tätting med sin nya leksak. När jag var och handlade medecinen sist köpte jag även en avlång studsboll. Det är alltså en helt vanlig tennisboll i batongformat. Skitkul tycker Fenrir eftersom den studsar helt irrationellt åt alla håll och kanter. Skitkul tycker jag eftersom jag bara behöver slänga den åt fanders och vovven springer som en röd iller efter den.

Jag har hittat en himla bra grej på nätet. Pandora: Find music you love En sajt där du själv bygger din musikstation. Du skriver in några artister eller sånger du gillar så försöker deras databas matcha dig med andra i samma stil och spelar upp musiken. Du kan döpa din egen musikstation och lyssna på den var som helst. Perfekt för mig som tröttnat på Nya Bandit och Rockklassiker. Deras eviga reklamavbrott och tjatiga DJs gör mig så trött! Enda problemet med just Pandora är att det mest är amerikansk rock som finns i databasen och de kan vara svåra att hitta ute på nätet sedan. Det är bara de mest kända typ Creed och 3 Doors Down som är lätta att få tag på i svedala. Ett lyxprolem... jorå! ;cP


Lyckades förresten fota min pärlugglas mage häromdagen. Min kamera är bara bäst! Inte nog med att den har en optisk zoom som heter duga. Den har också en digital zoom som gör mig alldeles varm. När jag kombinerade dessa två lyckades jag komma så nära ugglan att det kändes som om jag kunde sträcka ut handen och klappa den.

Jag har skapat mig ett konto på Flickr nu. Jag har blivt så mainstream att man kan dåna. Digitalkamera, blogg och Flickrkonto! Var skall det sluta?

Jaja... dagarna går!

Freeloader

För ett par år sedan träffade jag en trevlig hundägare i parken som stod vid koppartälten i Hagaparken. Han matade ett par kråkor som han kallade Piff och Puff. Dessa kråkor kom honom till mötes varje dag för att få ta del av hundgodiset han hade i fickan till sin vovve. Jag skrattade åt honom och tänkte att han nog inte var riktigt frisk, men slängde även jag ett par bitar hundgodis åt kråkorna och gick sedan vidare. Och där började det... Från den dag möter kråkorna mig vid koppartälten och väntar på utdelning. Så fort de ser mig komma så flyger de mig till mötes. De är inte rädda för hunden. Enda gången de flyttar på sig är när han anser att godiset jag kastar är till honom och det är först när han nästan kliver på dem. Så långt allt väl, men en dag i början på denna vinter så mötte de mig redan innan jag lämnat Hagalund. Min vana trogen så gav jag dem det de förväntade sig. Problemet var bara att jag blev sedd av en annan kråka. Denne insåg genast vad som var på gång och han såg sin chans. Numera är det alltså stört omöjligt att ta en promenad, på dagtid, i Hagalund utan att bli nedflugen av en väldigt envis kråka. Han har nämligen tagit för vana att knuffa till mig om jag inte ger honom godis fort nog när han ser mig. Ingen är förresten säker. Om någon annan hundägare går med mig så får denne också känna på kråkans puff. Han flyger på en bakifrån. Man får en vinge i skallen och sedan landar han precis framför fötterna på en och tittar uppmanande på en. Snacka om ohyfsat! Jag grälar på honom, men han tar inte det på allvar och fortsätter att utsätta mig för flygräder utan att bry sig.

Jag kan bara beundra hans oräddhet och envishet. Överlevnad på högsta nivå! Han bryr sig inte ens om Fenrir får för sig att jaga honom. Flyger undan och landar sedan framför fötterna på mig igen. Fenrir kan i princip gå enda fram till honom. Kråkskrället flyttar inte på sig förrän i sista sekunden.

Resultatet har blivit att det går åt en väldig massa hundgodis. Det är Fenrir och tre kråkor som jag numera har försörjningsplikt för. Har man inte problem nog så skapar man några till! *skrattar gott*

Fenrirs näsa

Så gick man då till parken med kameran i högsta hugg och inställningen att man skulle fota allt! Hur gick det då? Det blev 65 kort av mycket varierande kvalitet. Ugglan var inte hemma och eftersom jag valde den vägen hann jag inte till mistlarna.
Det snöade också så mycket att man knappt såg framför sig och det gjorde det svårt att få kameran att fokusera på det jag ville. Nåja, jag fick foton på Fenrirs näsa och mina fötter iaf. Vilken fantastisk skörd första dagen med ny kamera? Nåja, jag hittar säkert fler värdiga motiv när andan faller på... Tror jag...

Annars måste jag säga att hundskrället är snygg i snön! Enda problemet är att han är så mörk att det är svårt att få ihop en snygg bild på honom.

Say cheese!

Kameran dök ned i brevlådan idag och jag kastade mig över paketet. Kartong, plast och frigolit yrde. Sedan gjorde jag slut på batterierna bara genom att leka med menyerna och fota en blomkruka. Alltså kommer inga allster att synas på denna plats förrän tidigast i morgon, då de åter är laddade. Det blir så när man är för ivrig!

Vovve och jag var ute och strosade i parken idag. Det snöade igen. Åhhhh, vad det är vackert. Hoppas solen skiner imorgon. Då skall jag föreviga vovve, snö, mistel, uggla och mina fötter! Kamerans objektiv går att vända 180 grader framåt och 90 grader bakåt. Jag kan alltså ta självporträtt och se på displayen hur illa det ser ut! Wow!

And there were snow...

Jag och vovven är så lyckliga över all denna snö. Den här vintern har varit som en dröm för oss. När jag vaknade i morse trodde jag att det var någon slags dimma som täckte fönstret, men sedan insåg jag att det snöade så mycket att man inte kunde se huset mittemot. Fanatastiskt!
Fick ett litet mejl i lådan idag som talade om att min nya kamera skickats och antagligen anländer hos mig imorgon. Det är fan inte klokt hur snabbt det verkar gå denna gång. Om jag har tur hinner jag kanske fota mina egna snöflingor innan det smälter bort. Jag har några motiv i tankarna. Det finns mistel och pärluggla i Hagaparken som väntar på att förevigas.

Såg en rätt dålig film igår. Den heter "A sound of thunder" och handlar om att man någon gång i framtiden uppfinner en tidsmaskin, som istället för att användas till "goda" saker såsom vetenskap, används som safarimaskin för rikt folk som vill skjuta storvilt. Självklart går det åt skogen och en fjäril orsakar att tidsvågor går över planeten och förändrar nutiden mer och mer för varje våg. Det är där det blir konstigt för mig... Allt förändras, men djur och växter blir mördarmaskiner som är ute efter att äta människor på alla möjliga sätt. Hur kommer det sig att man alltid får det till att naturen i sitt "naturliga" tillstånd är ond? Jag trodde vi kommit förbi illusionen om att människan är det som gör planeten så "fantastisk" som den är? Har vi alldeles glömt bort att vi i princip saboterar allt vi rör vid? Nog borde väl filmmakarna komma på något bättre? Idén i sig är ju inte helt fel, men varför skulle t.ex. reptilerna blanda sig med primaterna och göra en mördarmaskin som kan klättra uppför väggarna för att komma åt människokött? Och varför skulle växterna utvecklas till köttätare? De köttätande växter som finns idag är inte särskilt många och jag gissar att naturen själv valt bort den sortens utveckling och skulle ha gjort det även om vi inte kom och blandade oss i. Alltså en ren skitfilm. *suck*

Coola bilder

Idag har jag gjort av med över fyratusen kronor på en digitalkamera. Jag har beställt den från http://www.cyberphoto.se/ och jag har ingen aning om när den anländer i min brevlåda. Det står att den beräknas finnas i lager vecka åtta. Förra veckan alltså? Det innebär antagligen att jag kommer att få vänta i veckor eftersom den antagligen ligger i ett lager någonstans i närheten av Kuala Lumpur. Kamerainköpet har jag tänkt på en längre tid, men jag har ännu inte riktigt klart för mig vad jag skall ha den till. Möjligen vill jag fotografera de mistlar jag upptäckt finns i träden vid SAS-huset i Frösundavik, eller kanske är det Bullens näsa som skall förevigas i alla upptänkliga vinklar? I och för sig längtar jag till chansen att fota den första snödroppen, tussilagon, fjärilen eller kanske t.o.m. knopparna på mina rosor? Nåja, jag hittar säkert något intressant att fota, men jag kommer att ångra mitt köp sisådär tiotusen gånger på vägen.

Veterinären sa att jag skulle hålla en dagbok över de ev. förbättringar som Bullen skulle få av att han äter medecinen. Jag har faktiskt inte sett några ännu. De tre första dagarna efter att vi varit på Albano (http://www.djursjukhus-sthlm.se/) var han jättetrött efter nedsövningen. Sedan dess har han iofs blivit mycket piggare och är full av lek, men samtidigt så sätter han sig lika försiktigt och han lägger sig ned så fort man stannar till på promenaden. Jag vet inte vad jag skall tycka och/eller tänka om detta.

Dörren

För sisådär två år sedan blev jag upprörd och sparkade på min ytterdörr. Resultatet blev en ganska fin buckla och den har jag levt med sedan dess. Jag hade lite dåligt samvete över detta, men före jul (2005) bestämde jag mig för att jag lidit nog och felanmälde detta. En vecka senare dök det upp en otroligt gullig snickare som inspekterade och bestämde sig för att vi skulle byta ut dörrskrället. Jag fick en förvarning om att det kunde ta ett bra tag för dörren att komma, eftersom våra dörrar inte håller standardmåtten. Dörren måste måttbeställas från Ekesiöö.
I tisdags ringde snickaren igen... Jo, det tog alltså nästan 3 månader för dörren att dyka upp. Idag har den trevlige snickaren och hans kollega jobbat stenhårt på att sätta in den i hålet. Det är en jättesnygg dörr! Ljust träfärgad och alldeles orörd. Tyvärr blev de inte klara eftersom det självklart fattades saker, men de lovar att bli klara imorgon.

Sticka

Jag försöker sticka igen. Det var ett bra tag sedan sist. Det senaste jag gjorde med garn var att virka sju grytlappar. Enkelt och rakt fram, men när jag var på syjunta i helgen fick jag inspiration av en god vän och hennes allster. Hon har bland annat stickat en fantastiskt snygg sjal i Alpacka och jag bara måste göra ett försök. Det finns en bild på just den sjal jag valt att göra i hennes blogg: http://ulltopia.typepad.com/ Jag rusade iväg och köpte ett läckert alpackagarn och satte igång. Döm om min förvåning när jag insåg att jag har ett fysiskt handikapp som gör det nästan omöjligt att sticka i detta mjuka och silkiga garn. Mina händer är så torra att garnet bara glider iväg hela tiden, vilket resulterar i att jag jobbar mer med att leta upp tråden än att följa mönstret. Det hela har hittills slutat med att jag fått lov att repa upp de få varv jag lyckats göra, innan det blev fel, sisådär 25 gånger. Frustrationen vet inga gränser!!!

Jag oroar mig för Bullen. Han äter sin medecin och verkar må väldigt bra. Pigg och glad, men lägger sig ned så fort vi stannar. Det sker snabbare än vad det någonsin gjort förrut och det är ju inte vad man förväntar sig när man medecinerar sin vovve. Jag vet inte vad jag skall göra eller tänka. Jag undrar över det där med smärtstillande. Är det inte så att det är fara för överansträngning när man inte känner att man har ont? Smärta är ju till för att man inte skall fortsätta med det som gör ont? Jag vet inte vad jag skall tro, men samtidigt måste jag vänta och se. Det har ju bara gått en vecka.

Artros hos hundar

Min älskade Bulle har fått något som heter Artros. Jag har fortfarande inte riktigt fattat vad detta innebär eller kommer att innebära. Det svävar dock ett mörkt moln med löftet om kommande elände över mitt huvud.
Har besökt en patientförening för hundar med artros på nätet. http://www.hundartros.se . Hade ingen aning om att det var ett så stort problem att man t.o.m. startat en sådan. Jag lever i min lilla skyddade verkstad och håller mig gladeligen oinformerad om det mesta. Det visar sig att artros är ganska vanligt hos de stora raserna. Jag vet inte om just Bouvier är särskilt utsatt. Den informationen har jag inte lyckats finna ännu. För ögonblicket är jag 5000 kr fattigare och jag ser att framtiden kommer att innebära fler stora utgifter i kölvattnet på denna sjukdom. Inte för att det spelar så stor roll. Jag vill bara att hundskrället skall må bra och vara lycklig. Den där jycken gör mig lycklig varje dag så jag vill bara göra detsamma för honom. Det är mitt mål i livet och jag begär inte så mycket mer än så.