Vårdcentralens läkare suger

För en vecka sedan sjukskrev jag mig då jag helt enkelt tagit slut. Extrem fatigue och smärtor, var orsaken. I torsdags gick jag till min husläkare på VC:n för att be om sjukintyg och fortsatt sjukskrivning. Läkaren är den jag valde en gång för länge sedan och jag har i princip bara varit där tre gånger för att få nya recept för mina mediciner.

När jag kommer in till honom, ursäktar jag att jag inte tar av mig jackan, då jag fryser för mycket. Det första läkaren frågar är om jag är deprimerad (?). Jag nekar till detta och informerar honom, ytterligare en gång, om att jag har MS och fibromyalg. Det vet han redan, men verkar ha "glömt", och för att för att göra det "lättare" för honom att förstå säger jag att jag har influensaliknande symptom. Då berättar han för mig att samhället vill att alla skall arbeta(?). Självklar skall vi alla göra det, men just nu mår jag så kasst att jag inte klarar det. Han tycker inte att jag behöver vara sjukskriven för "trötthet" utan att det är bättre att umgås med mina arbetskamrater?! Jag frågar honom om han vet något om MS och han svarar med att säga att han inte behöver redovisa det för mig. Jag frågar då om han kanske vet något om fibromyalgi? Detta svarar han inte ens på. Han mumlar dock något om att han kan sjukskriva mig i en vecka, vilket är ok för mig, men han informerar mig också om att han tycker att jag skall vända mig till min neurolog i fortsättningen. Jag säger att jag inte vill störa honom med en sådan enkel grej, och att jag trodde att det var en av sakerna man skulle ha en husläkare till? Jag frågar också om det hade varit enklare för honom att förstå, om jag ljugit och sagt att jag fått influensa? Det svarar han inte på, men han ger mig sedan ett sjukintyg och sjukskriver mig i tre veckor. Jag tackar och går därifrån, men jag vet redan att det där sjukintyget inte kommer att godkännas av FK. När jag sedan läser vad han skrivit, inser jag att jag hade rätt.

Han har skrivit:
Sjukdomskänsla och trötthet.
Insjuknat i trötthet i samband med infektion.
Sitter påpälsad och är nedstämd.
Upplever att det inte går att arbeta och att det som behövs är vila.

Jag bad min neurolog höra av sig till mig, via 1177.se. Vi får se vad han säger när jag berättar det här för honom.

FK

Idag ringde jag försäkringskassan för att höra om det fattades något för att beslutet skall tas i frågan om min sjukersättning. Personen jag talade med sa att så inte var fallet, men hen ville ändå ställa några följdfrågor till mig, eftersom hen ändå tänkt ringa mig om detta. Vi pratades vid en stund och det var ett mycket trevligt samtal, även om det självklart inte gav några ledtrådar till om vad beslutet kommer att bli. Det är ju en helt annan person som skall bestämma, efter att ha fått all information från handläggaren. Så min väntan är ännu inte över. Jag försökte också nå min arbetsförmedlare för att höra hur det blir för mig efter fredag, men hen var självklart ute på tjänsteärende, och jag hade inte kraft nog att ringa upp igen. Jag får väl mejla hen och se om jag kan få svar den vägen istället.

WTF?!

Men vad fan! Det jag sa om att få stanna på SKOPAN till i december 2018, var helt fel. Detta datum gällde bara min så kallade arbetsträning, men det gällde inte att denna skulle göras på SKOPAN. Detta fick jag veta igår morse, när jag informerade AF, om att jag fortfarande inte fått något svar från FK. Då sa min handläggare att jag måste byta plats, och att hon funderade på något ställe som heter Värmekällan. Har inte fått något svar på min fråga om djuren får hänga på och när chefen för SKOPAN undrade vad hon höll på med, fick han ett surt svar att det skulle han inte bry sig om. Alltså slutar min tid på SKOPAN, fredagen den 16/2. De är otroligt duktiga på framförhållning på AF, eller hur? *NOT* Just nu föregår iaf ett mejlbrevskrig mellan handläggaren på AF och chefen på SKOPAN, och jag gissar att AF kommer att gå segrande ur striden. *suck* Med allt detta tjafs så vet jag inte hur jag skall göra i fortsättningen och jag vet inte hur det kommer att gå överhuvudtaget.

Till något ännu allvarligare (för jag vet inte om jag skall skratta eller gråta när det gäller AF och SKOPAN) lyckades jag mörda min pump till hundarnas vattenfontän. Skulle rengöra den och hällde hett vatten på den, vilket resulterade i att plasten smälte och inte längre passar där den skall sitta. Detta gör att pumpen är obrukbar. Försökte hitta en ersättningspump att köpa och jo, det finns det i USA, men den skulle kosta alldeles för mycket för min plånbok. Jag mejlade tillverkaren av vattenfontänen, men i väntan på svar hittade jag en hel fontän, med alla tillbehör, för en billigare peng på blocket.se. Denna har jag nu bokat för köp och skall hämta den på söndag. Tack och lov för mamma som är hjälpsam och kör mig.

Pojkarna är inne i en period av total hängivenhet och lydnad. Detta njuter jag av, så länge det nu varar. Kan vara slut imorgon, om jag har otur.

Den där eviga väntan

Just för ögonblicket sitter jag och sorterar min musik på datorns olika hårddiskar. Kollar att alla skivorna faktiskt finns på den nya och raderar dem på den gamla. Ganska långtråkigt jobb, om man inte som jag samtidigt ser på tv-serier. Hjärnan behöver inte jobba så hårt för någotdera arbete. Hjärndött alltså.

Har fortfarande inte hört något från FK och har ju inte förväntat mig det heller, men det är evigt jobbigt att vänta och inte veta hur det blir. Har dock råkat få veta, på omvägar, att AF har beviljat mer tid för arbetsträningen. Den tiden tar inte slut förrän den 3 december 2018, och självklart hade det varit väldigt trevligt om jag fått veta detta genom de rätta kanalerna, istället för att ha råkat läsa det över axeln på chefen för SKOPAN. Denne chef sade också att vi i fortsättningen bara behöver be AF skicka papper för påskrift och han kommer att fortsätta att skriva på. Detta innebär att jag inte behöver oroa mig, men också att Pingstkyrkan kan fortsätta utnyttja mitt arbete alldeles gratis, och jag får inga mer pengar. Kommer alltså att få fortsätta att leva på existensminimum, åtminstone ett år till. Yippeeee, eller kanske inte.

Med anledning av allt tjafs blir jag bara surare och elakare. Klarar inte av folks förbaskade dumhet och alla dessa jävla ungar, som springer och skriker överallt. Varför kan ingen umgås i vanlig samtalston, nu för tiden, och hur kommer det sig att folk tror att de kan göra vad fan de vill utan att behöva bry sig om konsekvenserna? Tafsa inte på mina hundar, bara för att du vill det, jag sa NEJ! Låt dem vara, de har inte bett dig om din uppmärksamhet, och vill verkligen inte bli klappade av ditt barn. Lägg av för fan!

Min ena granne har visning idag, då hon skall sälja sin lägenhet. Hennes lägenhet har det inte gjorts något i, på de 27 år hon bott där, förutom lite ommålning. Skall bli intressant och se om hon kan få de 3 200 000 kr, som hon vill ha, eftersom hon köpt sig en ny och dyrare lägenhet i Norrtälje. Själv slösurfar jag på Hemnet.se för att se om jag kan hitta något, som jag vill flytta till. Den dagen det gör det, så packar jag mina hundar och min elektronik, och drar.

Kalhygge

Nu är även ersättningsträdet borta. Jag har inte vågat berätta för mamma att jag bad min granne att hjälpa mig med återlämnandet. Gissar att hon inte ens kommer märka att det är borta, nästa gång hon kommer på besök. Eftersom jag har väldigt specifika regler för träds estetik, fanns det inte en chans att ersättningsträdet kunde uppfylla dem. Alltså är det återlämnat och jag är nu ljusträdlös. Det är självklart inget att klaga över, snacka om i-landsproblem, men jag är ändå ledsen.

Jobbet på SKOPAN är fortfarande kul, men jag är inte längre lika entusiastisk, och jobbar inte mer än absolut nödvändigt. Inget jag försöker göra, faller i god jord, och därför är det bara att sitta och prismärka böcker och inget annat. Att försöka förändra och förbättra är bara att strunta i, då ingen annan är intresserad.

De pengar jag fått i julklapp och de jag sparat ihop har gått till kläder från Gudrun Sjödén, som kanske inte är den billigaste, men möjligen hållbarare än H&M. Det finns en jacka, för hundpromenader, hos henne, men där räckte inte pengarna till. Får vänta, och köpa dyrare efter rean, precis som vanligt.

Jag blir bara så himla ledsen

Inget svar från försäkringskassan än, men det är inte det som gör mig ledsen, utan ljusträdet som jag fått av mamma. Det höll bara i ca en månad. Sedan började lamporna att avta i ljusstyrka och av någon outgrundlig anledning har Jysk redan plockat undan alla "julsaker", vilket gör att jag inte kan byta mot ett nytt. Tillslut åkte vi till Jula istället och mamma köpte ett annat träd, som hon tyckte var lika fint. Ledsen mamsen, men det ser förjävligt ut i jämförelse med det andra. När vi sedan plockade upp det och monterade det, syntes det med all önskvärd tydlighet hur mycket sämre det var. Dessutom visade det sig att en lampa redan var trasig och när vi skulle skruva fast grenarna, så att de inte skulle kunna lossna, gick lödningen sönder på en av fästskruvarna. Alltså var det nya trädet inte bara fulare utan också redan trasigt, innan det ens hade tänts. Det är verkligen så att jag nästan börjar gråta.

En enda lång väntan

De senaste veckorna har jag levt i en enda lång väntan på besked. Besked om ifall jag skall vara kvar på SKOPAN och/eller besked om ifall jag får 100% sjukersättning. Det visar sig iaf att chefen för SKOPAN inte bett om förläning för mig av Arbetsförmedlingen, innan han åkte på en två veckor lång semester. Han kommer inte tillbaka förrän min tid tagit slut den 3/12. Självklart kommer det att ordna sig på något sätt, men nog vore det trevligt om folk faktiskt tänkte på hur stressande det är för en arbetslös och sjuk person, att aldrig få klara besked. När jag ringde och pratade med AF visar det sig också att jag kan stanna ända till i februari, om de vill ha mig. Hade också varit bra att veta, innan jag började oroa mig för vad som skall hända. Man blir jäkligt trött på sånt här.
Dessutom har det börjat dra in gråa moln på SKOPAN. Dessa gråa moln består av den totala oviljan i att vilja förbättra hur saker och ting hanteras. I detta fall gäller det väldigt dyra böcker, som ligger och skräpar på en hylla. Vi har inte det klientelet, som är villiga att betala upp till tusen kronor för en sällsynt bok. Mitt förslag, var redan i mars, att vi istället skulle lägga upp dem på t.ex. Bokbörsen (bokborsen.se). Där lägger antikhandlare upp böcker till försäljning, men efter att ha försökt få min arbetsledare att ta tag i detta de senaste månaderna, har jag givit upp. Hen vill helt enkelt inte göra en extra ansträngning och sitter glatt på sin stol och prismärker. Hen har tid att kolla vilket pris som vi kan ta ut för böckerna, men mer än så blir det inte. Det är många förslag jag kommit med, för att förbättra och förenkla, men de har alla i princip ignorerats eller rubricerats som för jobbiga. Detta gäller inte bara vad min arbetsledare tycker, utan även ledningen. Just nu känner jag inget som helst intresse för att göra någon nytta där och jag sitter för det mesta av tiden och gör bara det mest minimala.

Mer positivt; Jag har köpt mig en ny soffa. Den är RÖD! En MIO-soffa, som heter Boston. Den säljs inte längre, men på SKOPAN stod ett underbart exemplar och den blev min för endast 1 200 kr. Min gamla soffa, som jag köpte förra året, sålde jag för samma pris, som jag köpte den för, vilket gjorde att jag fick en ny, snyggare soffa, med vinst.

Mamma köpte mig ett ljusträd, som nu står och lyser upp mörkret på min lilla tomt. Det går inte att smyga obemärkt förbi därute längre.

Vovvarna mår bra, men jag och Ymer hade ett mer argt samtal igår kväll om hur mycket man måste skälla och morra på hundar man skall gå förbi. Enligt Ymer får man låta som ett rabiat monster, men enligt mig kan man föra samtalet i vanlig samtalston. Tillslut fick jag lov att välta omkull honom för att försöka tvinga honom att lyssna, vilket självklart inte föll väl ut. Då lyfte jag upp honom i selen och gick förbi den andra hunden för att en bit därifrån sätta ned honom igen. Problemet med Ymer är att han verkar ha vax i öronen och han kan bara inte sluta låta. Jo, han är en larmhund, men hur mycket måste man fortsätta att larma när matte redan sagt att det räcker? Ibland blir jag så frustrerad på honom. *suck* Jag vet inte vad det är jag gör fel just nu, men jag kan tänka mig att mitt allmänna mående spelar in en hel del. Jag är så himla trött och har ont överallt. Då är det svårt att handskas med en galen dvärghund på ett vettigt sätt.

Silver är kul!

En mycket god väninna uppmuntrar mig i mitt silverfixande och köpte mig t.o.m. en såg och Dremel, så att jag skulle kunna såga, borra, slipa och polera, i födelsedagspresent. Nu har jag äntligen fått tid att testa ordentligt.
Jag började med att ta fram ett fint smycke, som jag aldrig använder, och sågade isär det. Sedan slipades och putsades det en del. Därefter borrades ett hål, på passande plats, och nu har jag en ny berlock.

Överraskning och födelsedag

Igår var jag hos neurologen, för att försöka få honom att hålla med Arbetsförmedlingen, om att jag borde ansöka om 100% sjukersättning. Jag hade förberett mig för ett längre samtal/diskussion och snack om olika alternativ och kanske även kompromiss om hur mycket sjukersättning jag skulle kunna ansöka om. Doktorerna är ju iaf en av de få, som har något att säga till om i denna fråga, även om försäkringskassans personal är den som faktiskt bestämmer och beslutar.
Döm om min förvåning när min läkare direkt, efter min inledande monolog om vad AF tyckt och sagt, sade att jag borde ansöka om 100%?! Verkligen inte vad jag hade förväntat mig. Dessutom bad han om ursäkt (!) för att han i princip försummat mig de senaste 2 åren, då han varit överhopad av annat jobb. Jag blir så förvirrad när de jag varit sur på en längre tid, insett att de faktiskt gjort fel, utan att jag behöver säga något. Nu var då min doktor väldigt positiv och skrev genast ett mer detaljerat och koncist utlåtande. Dessutom insåg han att jag inte varit på någon MR de senaste två åren, vilket inte är som det ska.

Idag skickade jag alltså in en ansökan till FK och nu är det bara att vänta in beslut eller förfrågan om ytterligare intyg och andra kompletterande uppgifter/yttranden. Vi får väl se hur det går.

Ymer fyller förresten 4 år idag! Det är knappt att man kan tro att det är sant. Tänk att den lille pälsbollen har delat min vardag så länge. Kommer fortfarande ihåg, hur liten han var när jag hämtade honom på Ronnebys flygplats. Tänk att han fick plats i en pytteliten kattbur, som gick in under flygplanssätet?! Nu är hans ego för stort för att han skall anses som liten, förutom när Loke utnyttjar sin storlek för att lyckas trycka ned honom, och förhindra det eviga svansdragandet.

Grattis söttrollet!

Utmattad

De senaste månaderna har jag jobbat tre dagar i veckan, på SKOPAN i Upplands Väsby. Det är ett perfekt jobb, men jag är alldeles utmattad. Jag orkar helt enkelt inte.
På måndag ska jag träffa min läkare för att ansöka om hel sjukersättning, som arbetsförmedlingen vill, men fråga är om han går med på det. Jag önskar att jag inte behövde hålla på med sånt då det bara gör mig ännu tröttare.

Mina hundar mår alldeles utmärkt vilket gör mig så himla glad. Jag har också grävt en ny rabatt och satt fler klematis. Köpte även nya små perenner, så som vädd och näva i olika färger och former. Satte även nya riddarsporrar av vilken den ena nu satt knopp. Undrar om den hinner gå fram?

Hundpäls och cyklopuppdatering

Det är oerhört viktigt för mig att hundar mår bra och trivs med livet. Tyvärr ser jag att en del människor kan svårt att förstå och/eller inse att man måste arbeta för att detta ska kunna ske. Om man köper sig en pälshund bör man göra sitt bästa för att sköta denna päls och inte låta den tova ihop sig så hunden får svårt att röra sig. Det finns absolut inget att skylla på! Om du själv inte kan göra jobbet så finns det kanske kompisar eller ett bra hundtrim som kan hjälpa till med det.
Själv gjorde jag ett lyckokast när jag köpte mig en tibbe, som endast behöver borstas för att fluffa upp svansen och fanorna, och kanske lite oftare när den vill "byta" frisyr (läs fäller), men samtidigt har jag absolut inga problem med pälsvård. Hade jag haft det skulle jag ha köpt mig en mindre bepälsad ras. Just nu finns det en hund i min närhet som verkligen behöver hjälp med sin ihoptovade päls. Idag tog jag den stackars vovven med mig till vår speciella borstahundplats. Där blev han effilerad, borstad och kammad. Det tog lång tid, då tovorna var så omfattande, men tillslut blev han fågelfri och kunde röra sig ordentligt igen. Hittade också en del fästingar på honom, så jag undrar om han kanske inte har något fästingmedel på sig? Jag har frågat ägaren, via sms, men inte fått svar än.

Mitt svullna öga är fortfarande svullet. Min rosacea är mycket bättre efter medicineringen, men ögat är som sagt fortfarande svullet. Jag skall ta upp det med min doktor, nästa gång vi ses.

Mina jyckar mår bra, men har det jobbigt med värmen. Loke älskar solen, men det är svårt att röra sig när det blir för varmt. Ymer tycker att solen går ann i små doser och tycker att det är skitjobbigt med värmen. Alltså går vi inte så långt just nu.

På måndag börjar jobbet igen. Har redan fått uppdatering från min arbetsledare om att jag inte kommer att få tråkigt, första dagen tillbaka. Tydligen finns det en massa böcker att prismärka och sätta upp på hyllorna. Hon har också frågat mig om vi kanske skulle starta en klassiker hylla, där man skall kunna hitta Austen, Wild, Bronté, Moberg, Sappho och Dickens bland andra. Det kommer att bli jättekul! Nu skall jag ta och slöa fritt i fyra dagar, innan allvaret börjar.

Smetestren två veckor to go

Hallojsan igen! Jag har haft en välbehövlig semester de senaste två veckorna och jag har nu fortfarande två kvar, eller hur man nu ser det, då jag skall vara hundvakt båda två. Varsin minivovve kommer och bor hos oss, en vecka var. Det blir pudeln Charlie och Cavalieren Fred. Vi får väl se hur det går, med tanke på att de båda kommer att ha åtminstone fyra dagar ihop, tillsammans med mina två killar. Vi kommer alltså att vara småhundsmaffian ett tag framöver. Jag kommer att tjäna ihop lite pengar att stoppa i de stora hålen som alltid uppstår, hur försiktig jag än är. Vi har spenderat semestern med att ta det väldigt lugnt och tänkt på allt det där man kanske skulle orka göra, men än så länge har bara nyckelskåpet kommit upp igen. Resten ligger fortfarande på is, och jag kommer antagligen inte orka göra så mycket åt det, än på ett tag.

I min underbara trädgård blommar det blommor och jag har idag varit ute och stulit en massa frö från grannarnas växter. Bl.a. blev det mer akleja i andra färger och knallröd jättevallmo. Hoppas fröna är mogna nog för att ta sig i min trädgård också.

Vovvarna mår bra och Loke är inne i sin absolut värsta avhårningsperiod någonsin. Det är helt galet hur mycket han fäller! Det är knappt att man vill ha honom i möblerna eller ens klappa honom, då det bara dräller en massa päls. Det är sådant man får leva med när man köper en snygg tibetan. *suck*

Zephyrin Drouhin är också på gång

Skedarosen har börjat blomma

Sommar, rosor och arbetsträning

Verkar som om sommaren har egna idéer om hur den ska vara. Ena dagen är det varmt och svettigt. Nästa dag är det svinkallt och sedan regnar det. Svalkan är inte fel, då det gör att det tar längre tid för blommorna att blomma ut, och regnet gör att växterna håller sig gröna och frodiga. Värmen gör att mina jordgubbar, som växer som de vill på tomten, får underbart goda gubbar. Det enda som gör att jag ens säger något om detta är att det är jäkligt svårt att bestämma sig för att vad man ska ha på sig när man går till jobbet på morgnarna. Ska det vara långbyxor och jacka, eller shorts och linne? Ett ilandsproblem om något. 😀

Pojkarna tycker att värmen kan vara jobbig, men då håller vi oss i skogen, skuggan, och tar ett bad när andan faller in.

För stunden jobbar jag fortfarande på SKOPAN och trivs något alldeles otroligt. Jag har aldrig någonsin tidigare haft ett jobb som varit så tillfredsställande och roligt. Böcker is-the-shit! Jag har burit dit en massa böcker från mina bokhyllor, och sedan burit hem en massa att fylla dem med igen. Det är inte klokt vilka bra böcker folk inte vill ha. Det är såklart mest religion-, historie- och växtböcker, som flyttar hem till mig. För dem finns det alltid plats, speciellt när man flyttat bort allt annat.
Frågan är väl nu hur länge jag får stanna, men den dagen den sorgen. Om en vecka är det semester och jag skall göra mitt bästa för att inte oroa mig i förväg.

Min underbara ros, Madame Plantier, blommar och doftar något alldeles extra. Hon är underbar!
I höstas flyttade jag ett av rostornen och gjorde ett nytt försök med min andra favorit, Zephyrin Drouhin, och han verkar må bra så här långt. Han är inte så stor, men har faktiskt 4-5 knoppar och jag återkommer med bilder på dem när de slagit ut. Jag fick också en överraskning när två av de klematis jag trodde jag lyckats mörda, med flytten av rostornet, verkar komma igen. Mina andra klematis, som jag har mot förrådsbodens vägg, har också kommit starkt och jag väntar ivrigt på blomningen.

Fortsättning följer...

Du ska inte tro att...

Jag har idag ännu en gång fått det bevisat att jag bor i en bostadsrättsförening där de boende är idioter. Jag har också fått det demonstrerat att den nya styrelsen skiter fullständigt i vad de gamla styrelserna har beslutat. Lite som Trump som river upp allt bra Obama gjorde, bara för att kan och vill. 😢
Detta är bara ytterligare anledning till att flytta härifrån. Det samlas en massa skit och det har redan börjat rinna över.

Silver, cyklopen och växtlighet

Veckan före påsk gick jag en intensivkurs i silversmide. Lärde mig en hel del och uppdaterade sådant jag redan kunde. Kursen var bra, men läraren hade ingen riktigt koll på pedagogiken och det var för många deltagare. Jag lyckades iaf lära mig att löda, vilket var den kunskap jag verkligen kände att jag saknade.
När finanserna tillåter kommer jag antagligen gå på flera kurser. Just nu har jag shoppat upp ett presentkort jag fått av en god vän, Elin, på Slöjd-detaljer. Det resulterade i att jag nu äger en såg och flera sågblad, så nu skall det tränas sågning i silver.

När det gäller mitt svullna öga, ser det fortfarande likadant ut, men nu har jag varit hos huddoktorn, som tror att det hela beror på min rosacea och jag har fått piller och salvor, för att försöka råda bot på den. Detta är dock en långtidsbehandling, så resultatet kommer säkerligen börja visa sig först om en månad och inte vara helt ok, förrän om ett år eller mer. Det är såååååååååååå himla kul att ha obotliga sjukdomar. Citat från hemsidan jag länkat till: " Inte sällan kan hudutslagen komma i samband med olika typer av ögoninflammationer eller ögonproblem. Om man har ögonbesvär i samband med sin rosacea bör man söka vård för att få behandling, eftersom problemen i längden kan orsaka synnedsättning." Tänk att ingen läkare på vårdcentralen ens anade detta? Jag har ändå träffat fyra olika läkare där.

Min kruka som jag hade satt en bambuplanta i förra sommaren, frös sönder denna vinter. Krukan har hängt med i många år, så jag kan bara tacka den för det, och skaffa en ny. Visar sig dock att stora krukor i naturmaterial är DYRT. Kollat upp på blocket.se också, men det fanns inget som skulle passa i storlek. Efter funderande och undersökande kom jag plötsligt ihåg att en granne har en stor gammal kruka utanför sin ytterdörr, som för det mesta bara är tom. Sagt och gjort, jag ringde och frågade och vips var den min. Nu sitter bambun i den och ser väldigt eländig ut, men förhoppningsvis kommer den att vakna till och trivas.

Annars fortsätter livet som vanligt. Jobbar på Skopan och håller tummarna för förlängning. Loke hoppade ned från sängen i tisdags och skrek och hade fruktansvärt ont. Som tur var hade jag smärtstillande kvar sedan Ymer hade problem med analsäckarna, så nu går Loke på låg drogdos och får ta det lugnt ett tag. Förhoppningsvis var det faktiskt bara en stukning och inget värre. Han är iaf glad och har mördat lillebror som vanligt idag på promenaden, så det ser ljust ut. Ymer mår som en prins och är den mest mysiga krambjörn man kan tänka sig.
Våren säger sig vara i antågande och som bevis för det blommar min julros, någon månad försent, men inte blir man ledsen för det.

Våren...

Som ni säkert vet har det hänt en del här i Stockholm de senaste dagarna. Terrordådet var hemskt och jag känner verkligen med de som blev offer för det sanslösa våldet. Vi visste att det skulle komma hit, förr eller senare, och nu har det hänt, men jag måste också säga att jag är oerhört stolt över mina medmänniskor, som verkligen visat sig från sin bästa sida. Tack till alla er som gjort ert bästa för att minska lidandet och sorgen!

Kalhygge

Nu har jag avslutat vårens första kalhygge. Alla budlejor är nedklippta för att kunna växa upp i ett mer buskigt format och inte bli allt för stora. Just nu ser det dock förskräckligt ledsamt ut, då det nya gröna ännu inte riktigt påbörjats.

Jag har också totalt klippt ned förortsrosorna som växer i rabatten under sovrumsfönstret. Dessa röda rosor, som varken doftar eller är särskilt vackra, ska grävas bort. Där tänker jag försöka skarva med plank, så att jag kan ställa ut mina hibiskusar i sommar. Då kanske de får tillräckligt mycket ljus för att sedan blomma till hösten. När vi kommit längre med våren är det dags att gräva bort en del ogräs, som har fått härja ganska fritt i rabatterna. Oh, joy! 😃

Nu rör det på sig minsann!

Jag har börjat arbetsträna på SKOPAN och det är jättekul. Har fått ansvar för den engelska bokhyllan, som från början endast var fylld av böcker huller om buller. De stod inte ens i bokstavsordning. Jag började med att sortera upp dem och fick ihop två hyllplan med Science fiction och Fantasy, sorterade bort i princip allt som jag inte kunde tänka mig skulle sälja. Det var konstiga vetenskapsböcker, som inte längre är tillförlitliga och en hel del romaner. Gjorde tre hyllplan med deckare och thrillers istället. Första försäljningsdagen blev lyckad och jag fick en hel bokhylla till att fylla med engelskt. Den nya bokhyllan fyllde jag med de där romanerna som jag sorterat bort, några kokböcker och annat diverse. När så detta blivit en klar succé kommer jag försöka nästla mig in på avdelningen för DVD-filmerna. ;-D

Nu när jag börjar känna mig uppåt och våren visar sig i korta glimtar, kände jag att det var dags att försöka gå vidare med sådant som jag verkligen gillar. Detta innebär att jag nu anmält mig till en silversmideskurs, på tre dagar, i april. Spänningen stiger!