Vårtecken

Idag har jag studerat de absoluta vårtecknena.

1. Tussilagon bara sprutar ur marken. Gula små solar.

2. Solen skiner och himlen är blå. Det blåser vårvindar friska och det blir vackra stormökenmoln, när blåsten tar tag i sanden och blåser runt den. Jag har sand mellan tänderna, eftersom gatorna fortfarande inte är sopade.

3. Grannen stod utanför porten med fyra cyklar, som han pumpade och fixade med frenetiskt. Dags för ungarna att racea runt i området alltså. =c)

4. Snygga killar ser ännu snyggare ut på pendeltåget och tunnelbanan. Kille med blå ögon får den där isblå färgen som jag är så förtjust i.

Fabror Doktorn...

... är en cool kille. Besök nummer två ägnades åt att klämma och dra. Lyssna på hjärta och andning. Mäta blodtryck och sånt där tjafs. Massor av frågor om tatueringar och fråga om religion. Jag blev så förvirrad, och lycklig över intresset, att jag alldeles tappade tråden. ;c) Det blev en hel del prat om mina åderbråck och ännu en remiss skickades iväg, eftersom doktorn inte tyckte att de bara var kosmetiska skäl till att de skulle bort. Frågan är om nästa läkare håller med, men jag håller tummarna.

Än så länge känns det bra med den här doktorn och jag ser fram emot vår nästa dejt. Nu har jag dock tre andra dejter som han bokat in med andra. Skall på provtagning för att se om det är fibromyalgi det handlar om och skall också gå till sjukgymnast.

Fortsättning följer... =c)

Smärtkliniken

Idag var jag på smärtkliniken, för att påbörja utredningen. Jag hade fyllt i ett frågeformulär där det fanns en massa frågor smärtan och hur jag mår i allmänhet. Doktorn frågade också om min sjukdomshistoria. Där hamnade jag i problem. Inte fasen kommer jag ihåg när jag fick min diabetes och hur behandlingen hållit på innan jag blev kostbehandlad? Hur länge tog jag insulingsprutor och hur länge åt jag tabletter? Inte kommer jag heller ihåg värdena för Hba1c eller vad mitt förra morgonsocker låg på?! Nästa fråga var om jag blivit opererad någon gång och den enda gång jag kom ihåg var mitt öga när jag var 4 år. När vi pratat en halvtimme kom jag på att jag faktiskt blivit opererad i båda händerna. Inte klokt att jag inte kommer på det förrän jag ser ärren?! Frågade också om min jobbhistoria där jag hamnade i samma problem. Jag blir alldeles snurrig. Jag tillhör dem som inte kommer ihåg sådant jag inte ser. *suck* Out of sight, out of mind... Doktorn tycket nog att jag var lite vimsig. =c) Imorgon skall jag tillbaka för fortsatt utredning och provtagning. Framtiden får utvisa hur det går.

Nallesaknad

Idag åkte jag till farbror reparatören och lämnade in min älskade nalle. Han skall få en ny tangentbordsmatta och ny ringupp-knapp. Detta skall allt gå på garantin. Med hjärtat i halsgropen frågade hur länge jag skulle behöva vänta på att få tillbaka min vän och svaret blev: 5 arbetsdagar. WOW! Det lät ju lovande, men jag har hört den förrut. Just nu väljer jag dock att tro på uppgiften och ser fram emot att få tillbaka lillen redan i slutet av nästa vecka.
Jag har just nu en gammal trotjänare, men det är ju inte riktigt samma sak. Tänk vad man vänjer sig snabbt vid coola grejer.

Ett steg framåt och två steg bakåt

Då börjar den eviga schemastrulet igen. Nu har de äntligen kommit på att jag jobbar för lite. Var det något nytt? Hur många gånger ska jag behöva påpeka det? Om jag har otur kommer jag få lov att jobba 6 dagar veckan. :'(

Dagens påhitt

I morse var jag hos ortopedkirugen och fick veta att jag är plattfot och behöver inlägg. Och absolut inte de inlägg jag fick för ganska precis ett år sedan. Den var tydligen helt fel. Jag kommer att bli kallad på ny fotavgjutning och den här gången skall det bli stöd under framfoten och under hålfoten. Sedan skall det bli bättre, men det kanske aldrig blir helt bra. Doktorn var ganska arg på att jag käkade så mycket smärtlindring och sa att det är ju inte bra för kroppen. Duh! Du predikar för en redan frälst publik. Vi får väl se hur det går med de nya inläggen.

Sedan ringde jag inWarehouse och undrade vad jag skulle göra åt min jäkla DVD som nu bestämt sig för att emellanåt inte kunna öppna luckan. De skulle se om reklamationsavdelningen godkände detta och då möjligen skicka mig en fraktsedel. Oh, tänkte jag. Det blir som på mitt jobb där någon stackare skickar in en box och får vänta i veckor på att få tillbaka den igen. *suck*

Sedan ringde jag Mobilbyrån för att höra om de fått in en tangentmatta till min mobil ännu. Jag har väntat sedan i mitten av mars, men ännu har ingen dykt upp. De tror att de skall få den nu på torsdag och då åker jag dit i hundra knyck för att lämna in min lille mobil på reparation. Jag kommer lida alla helvetes kval när jag blir av med den. Har ju vant mig vid att ha 8 Mb musik att välja på och aldrig missa ett samtal. ;cP

Före och efter

Glädje i en liten kartong

Jag har shoppat och imorgon skall jag titta på fyndet. 6 st dvdskivor med favoriten Eddie Izzard! Lyckan är fullständig. =c)

Fundering...

Hur kommer det sig att folk tar sig friheten att hoppa på folk, och komma med personangrepp, på sådana som skriver om sina åsikter på nätet? Kan det bero på att de känner sig så anonyma och säkra och därför tycker att det är ok? Hur sorgligt feg kan man då vara?

Hur kommer det sig att mina åsikter, angående ev. ombildning, kan väcka så starka känslor i dessa anonyma? Vad spelar det för roll vad jag tycker och tänker? Det är ju knappast speciellt revolutionerande?

Hur kommer det sig att dessa anonyma människor verkar ha svårt för läsförståelsen? Hmm... En läsförståelsekurs kanske ligger i tiden? (Läs och begrunda de kommentarer som en av dessa anonyma ansett sig nödgad att göra mig uppmärksammad på. Om inget annat så inser man hur fattigas dessa människors liv verkar vara.)

Fundering numero uno! Kan man, som de där som tjänar storkovan på sina bloggar, kanske få lite betalt för mödan? Vore ju inte helt fel om man fick lite dinero också? Gissar att det är kört. Jag pratar ju aldrig om mode, smink och sådant skräp som företag tjänar pengar på. Kanske borde man sätta sig in i detta... Undrar hur man gör? Läste att Blondinbella gick och handlade för över 10 000 kr i veckan. Undrar om hon gjorde det innan hennes blogg blev ett AB och hon fick miljoner för reklamen hon gör? Borde kanske mejla henne och fråga efter lite tips. Hon verkar ha huvudet på skaft. Hon får också skit för sin blogg, men hon verkar ta det med ro. =c)

Ombildningen igen

Egentligen är det idiotiskt att ta den diskussionen som blev på kommentarsidan, efter förra inlägget. Det är ju inte er köplust jag opponerar mig emot. Vill du köpa så köp! Det finns massor av lägenheter till salu. Tidningarna är fulla av dem.

Jag anser att vi behöver allmännyttan! Jag vill inte att våra fastigheter säljs ut.

Det förvånar mig, att diskussionen hamnade på kostnanden för alla som vill äga sitt boende, när det jag är emot är försäljningen och utarmandet av allmännyttan? Vad hände? Missade ni poängen?

Ombildning - nej tack

Varför är det någon som snor mina lappar mot bostadrätter? Jäkla sätt tycker jag. Pratat med några av mina grannar och de håller med mig, angående ombildningen, men andra har inte ens hunnit se lapparna innan de försvann. Imorgon skall jag skriva nya lappar och sätta upp i portarna. Denna gång skall jag uttryckligen skriva att lapparna inte får tas ned. Håller tummarna för att de faktiskt bryr sig.
Skall också gå in mer detaljerat på varför jag anser att bostadrätter inte är en så himla bra idé i alla lägen. Läste förresten att det försvunnit 75% av alla hyresrätter i Stockholm. De har alla blivit bostadrätter istället. Hur skall ungdomarna ha råd att flytta hemifrån om de måste köpa sina lägenheter? Det blir väl som i USA där föräldrarna måste börja spara för skolan direkt när barnet är fött. Jag har oerhört svårt att förstå varför politikerna är så himla heta på att sälja ut den allmännytta, som vi alla betalt för genom skatterna? Nu blir det då så att några lyckliga människor, kan utnyttja det vi alla betalt för och får köpa sina lägenheter, om de nu har råd, men tillslut finns det inget annat och hur ska vi fattiga människor då göra?

Hyresrätter blir bostadrätter

Jävlar vad förbannad jag blir. Jag vill inte köpa min hyreslägenhet, men nu har mina grannar skapat en bostadrättsförening och fått löfte om värdering av fastigheten. Hur gör man för att hindra detta? Skulle ett blått lakan, hängande från balkongen, kunna ge röst åt min protest? Jag vet att det finns flera i fastigheten som inte heller vill köpa sin lägenhet, men vi måste ju ändå höja våra röster.

Skall nu ta mig i kragen och skriva lappar och sätta upp i portarna för att se om det blir någon respons.

Angående bloggen

Jag vill härmed klargöra varför jag skriver denna blogg. En gång i tiden var det några som undrade vad fan jag höll på med egentligen. Tydligen kände de att de förlorade kontakten med mig, eftersom jag bara jobbar kvällar. Har iofs aldrig insett att det jag gör har så himla stor betydelse, men kände att jag nog kunde ställa upp med en blogg. Visade sig efter att ha bloggat ett tag att det var ett utmärkt sätt att få utlopp för en massa tankar och tjafs. Därför har jag bara fortsatt.

Upptäckte också att jag hållit tyst om mycket, som nu bara vräker ur mig. Det är ju något nytt för mig att berätta i princip allt som händer.

Jag vill dock framföra, att skälet till att jag bloggar här, endast är för att hålla gamla/nya vänner och bekanta uppdaterade. Denna blogg är inte till för att ni skall känna er tvugna att finna en lösning på mina problem eller ens hjälpa till med dem. Enligt uppgift vill kvinnor helst bara prata om saker och ting, och inte att någon annan skall lösa allt. Det är något jag till fullo håller med om. Det är trevligt att höra ett medhållande "ojdå, vad synd", då och då, men jag begär inte att någon annan skall känna sig extra ledsen för min skull. Jag vill inte ha det på mitt samvete.

Så, kära vänner, vänligen ta hand om er själva!!!

Drömma...

...kan man ju alltid göra. Denna man har jag drömt om sedan ca 2000 och det blir aldrig tråkigt. =c) Klicka på bilden så får du bilden som skrivbordsbild.

Att gå in i väggen?

Hur gör man? Förutom att jag har ont och är allmänt skitarg på det mesta, undrar jag över om jag kanske har gjort det. Alla pratar ju om dessa väggar. Kanske jag är drabbad? Inget verkar funka längre. Jobbet har blivit så jävla sugit att jag måste tvinga mig själv, varje dag, för att komma iväg dit. När jag väl sedan landat på plats, blir jag redigt förbannad innan jag ens hunnit logga in. Antingen är det någon stackars kollega som gjort ohjälpligt bort sig, eller också är det företagssystemet som är så jävla taskigt uppbyggt att man bara kan bli vansinnig. Hur kan man bygga upp ett företag, där kundernas välbefinnande är lika med ointressant? Och hur kan man bygga upp ett företagsklimat där arbetstagarnas välbefinnande inte ens finns på kartan? Jag orkar fan inte längre...
Enligt uppgift måste jag ingå i teamet och sälja, sälja, sälja och sälja. Om jag inte säljer så kan det bli tal om ...öh... uppsägning? Nej, jag är fast anställd. Man kan inte bara säga upp mig hur som helst. Jag sköter mig och är på plats. Om jag sedan inte säljer är det inte ett vettigt skäl för att bli av med mig. Vet dock att det är många av mina arbetskamrater som inte har denna insyn och de mår dåligt. Det är sorgligt.
Numera kan man heller inte jobba över och tjäna extra pengar på det. Det som du sitter över blir samlat i en tidsbank och sedan får du ta ut denna tid i samrådan med din TL. Där rök alltså mina extrapengar. Skitsamma. Det är småsummmor det rör sig om, men det finns knappast ett indikament att stanna kvar och hjälpa till längre. Kl. 21 slänger man bara på luren och stänger ner skiten. Sedan får jag iofs vänta en bra stund innan det går någon buss, men det är det fan värt.

Jag bara måste hitta ett nytt jobb!

2 till 6 månader blev en och en halv

Intressant nog fick jag idag en kallelse till Smärtkliniken den 15/4. Jag blev alldeles konfys. Nu har jag X-antal blad som skall fyllas i där jag skall beskriva vilken smärtupplevelse jag har på en skala från 1 till 100. Oj, jag blev alldeles trött. ;c)

Problem med kroppen

Min läkare på Skytteholms Vårdcentral skickade iväg en bunt remisser för ett bra tag sedan. Idag fick jag svar från Smärtkliniken att de tagit emot remissen och att väntetiden kunde bli mellan 2 och 6 månader, men de hade även skrivit att det kunde ta längre tid än så. Ingen vet alltså när i h-vete jag skall få komma dit. Vad som hände med remissen till Ortopediska kirurgen, Odenplan, vet vi dock inte ett skit om. Remissen som gick iväg till retinamottagningen på S:t Eriks Ögonsjukhus fick jag också svar på. De skrev att det var fint att de fått en remiss, men att min kallelse skulle dröja till i juni. Ringde till dem och frågade varför de skulle vänta så länge, med tanke på att jag egentligen skulle ha blivit kallad redan i oktober förra året? Efter ett evigt bläddrande och konsulterande i papper, fick jag dock en tid om... WOW! ...endast en månad.
Jag har jävligt ont och inte fan blir det något gjort. Jag blir less. *suck*

Täppt kran

Har varit hemma från jobbet mellan onsdag och söndag. Trodde jag var hemma för att jag var lat, men dagen efter så visade det sig att det hela utvecklat sig till en redig förkylning. Det var ett evigt snorande och nysande. Känns lite surt när man hade tänkt att vara hemma och sega. Det var väl beroende på att man är en kvinna som är evigt uppe i varv och när man då slappnar av tar bacillerna chansen.
Nu är jag dock tillbaka på jobbet och jag har blivit tvingad att flytta. För ögonblicket är det dock lugnt. Bara jag här som vanligt. Jobbar inte särskilt hårt. Skönt.

Jobbsökande och skit i att gå till jobbet

Den rubriken säger allt om hur det ser ut här just nu. Satte mig ned och sökte två jobb idag. Det tog sammanlagt 4 timmar. Det var ett jäkla ifyllanden av en massa webformulär, med exakt samma info i båda, men ingen chans att bara föra över. Småpluttande som tog evigheter. Jag är så otroligt dålig på sånt.

Igår hade jag en "livlig" diskussion, med den som nu säger sig vara min TL. Handlade förstås om var jag skall sitta någonstans. Slutade med att jag uttryckligen sa att hon fick flytta mig med en pirra om hon ville att jag skulle sitta någon annanstan i lokalen. Kanske inte var den mest smarta diskussion jag fört med någon de senaste dagarna, men kvinnan retade fullkomligt gallfeber på mig. Evigt tjatande om "att så är det bara". Min önskan var att få en mer konstruktiv insyn i varför det nu bara skulle vara så, men den gav ingenting. Personligen är jag mest upprörd över att jag, pga olika omständighetet, inte kan föra en intelligent diskussion längre. Kan bara inte hitta orden eller argumenten och jag hatar det! Jag kommer ihåg när jag för några år sedan ifrågasatte människor som återföll till personliga påhopp i en diskussion, istället för att komma med vettiga argument. Numera känner jag att det är precis på den nivån jag rör mig. I min hjärna finns alla argument, men IRL hittar jag bara skällsorden. Det är bara kört för mig. Fan ta mitt liv och min situation, som numera gör det omöjligt att hålla ett argument igång med vettiga inlägg istället för att bli så förbannad att jag nästan börjar storböla... Jag hittar inte orden! Börjar känna mig som ett affischbarn för alzheimer och touretts.

Gick iväg till pendeltåget idag. Var redan då jätteledsen. När jag kommer fram till tåget, och har väntat i 5 minuter, visar det sig att tåget är inställt. Vad gör då jag? Jo, jag går hem igen och ringer mig sjuk. Hur smart är det på en skala? Jag har alltså hamnat i den situation jag brukar hamna i efter 2-3 år på ett jobb... Jag bara skiter i att gå, vilket kommer att göra mig jävligt fattig igen. *suck*

DET SUGER!!!

Varför?

Nu har jag varit anställd av MP i flera dagar. Jag har fortfarande ingen info angående ev. ändringar i vem jag rapporterar till och hur jag når de ansvariga på företaget. Möjligen menar de att infon om att jag nu fått ännu en ny Teamleader skall vara tillräcklig. Personligen känner jag dock att jag vill ha tillgång till deras avtal och deras olika idéer om hur saker och ting skall göras. Enligt mina kollegor har de fått muntlig info vid möten, men vi som inte är på mötena av olika anledningar, har fortfarande inte fått den.
Den nya TL:aren har också berättat att jag måste flytta ihop med mitt team och alltså måste packa ihop mitt pick och pack. Detta blir den 7 gången som jag blivit beordrad samma sak. Av dessa 7 gånger har jag lika många gånger berättat varför jag inte kan sitta i klump med de andra, men inte en enda gång har det tagits hänsyn till detta. Denna gång lär inte bli någon ändring, men fan ta dem... Om de vill att jag skall flytta får de handgripligen flytta mig med en pirra. Jag bara vägrar! De vill att vi skall sitta i teamklump av den enkla anledning att vi skall bli en enhet. För mig som aldrig träffar mina teammedlemmar är det löjligt. De jobbar inte när jag jobbar. Det sägs också att det skall vara enkelt för oss att fråga våra kollegor om vi behöver hjälp. Ledsen, men det finns ingen i teamet som vet mer om jobbet än vad jag gör. Jag är en av dem som jobbat längst. De som skulle kunna veta mer, är inte intresserade av att hjälpa till och är heller aldrig på plats när man behöver dem. Alltså är det ointressant att sitta där de sitter.
Största skälet till att jag inte vill sitta i klump är att jag inte hör vad kunderna säger i telefonen. Det har varit samma problem sedan jag började på UPC. Kollegorna pratar och skriker över hela rummet och jag hör inget. Det funkar inte ens med ett dubbelt headset. Värst är det när någon blir förbannad och börjar skrika på en kund. Inte fasen vill jag att min kund skall höra det i bakgrunden. Därför har jag satt mig längst bort i hörnet. Det händer ju också att jag själv höjer min stämma av olika anledningar. Jag vill inte att mina kollegor skall bli störda av mig. DÄRFÖR SITTER JAG BORTA I HÖRNET!!! Varför skall det vara så jävla svårt att fatta?